5.4

Brådskande och allmänna åtgärder skall vidtas enligt Kapitel 1, avsnitt 1.3.

En bottenliggande kemikalie har alltid en viss löslighet i vatten även om den ibland är ytterst liten. Lösligheten måste kontrolleras och kemikaliekoncentrationerna i det omgivande vattnet måste mätas för att kunna bedöma risker för miljön, fiske, rekreationsområden, färskvattenintag m.m.

Sjunkande utsläpp kan allvarligt förorena de utsatta bottensedimenten. Efter bärgning av det sjunkna utsläppet kan därför noggrann planering krävas för det fortsatta saneringsarbetet. Ett omfattande system kan behöva byggas upp för att ta hand om och rena kontaminerade sedimentmassor (se Olycka nr 06).

Nedanstående Figur 5-6 (Ref. 66) visar det komplicerade beteendet för en sjunkande svårlöslig vätska i vatten. Förloppet sker på ett sätt som beror på kemikaliens fysikaliska egenskaper (densitet, ytspänning, löslighet, ångtryck, aggregationstillstånd m.m.) samt vattenströmmens styrka och utseende.

Ämnets ytspänning och löslighet (om än mycket liten) påverkar dess initiala beteende på vattenytan samt dess dispergering och spridning i vattenmassan under färden mot botten. Ämnets löslighet (t.ex. 1 % eller t.ex. 0,001 %) påverkar naturligtvis dess varaktighet på botten. Eventuella bottenströmmar har också stor inverkan på ett bottenliggande utsläpp. Ämnets eventuella penetration in i bottensedimentet påverkas av sedimentets struktur och egenskaper i övrigt.

Vattenmassans ström tillsammans med vattendjupet och ämnets densitet har en avgörande betydelse för hur långt ämnet färdas i strömmens riktning innan det når botten (Ref. 78).

Sjunkande svårlösliga vätskor bildar zoner i strömriktningen med pölar i olika storleksordning

Figur 5-7

Sjunkande svårlösliga vätskor bildar zoner i strömriktningen med pölar i olika storleksordning.

En kemikalie som sjunker till botten sprider ut sig, i större eller mindre utsträckning, över ett bottenområde. Det är därför viktigt att kartlägga utsläppet för att få ett beslutsunderlag för responsarbetet. Bottenliggande pölar, med en plan fasgränsyta mot vattnet, kan registreras med ekolod. Metod 34 visar ekolod-registreringar av sjunkna utsläpp av etylendiklorid och kreosot.

Annan typ av registrering och noggrannare kartläggning kan göras med undervattensfarkoster och/eller dykare (se Bilaga 10).

Vätskor och fasta ämnen som sjunker till botten (Klass S och SD) kan tas upp med mudderverk. Olika typer av mudderverk lämpar sig mer eller mindre bra för detta ändamål. Bilaga 7 behandlar mudderverk.

Bilaga 7, Tabell B7-1 visar en översikt över de tre huvudtyper av mudderverk som finns.

Adekvata säkerhetsåtgärder skall alltid tillämpas vid muddring av sjunkna kemikalier. Dykarnas skyddsutrustning måste vara anpassad till den aktuella risksituationen. Vid arbete med särskilt farliga bottenliggande kemikalier kan det vara nödvändigt att använda skyddsdräkt utanpå dykardräkten (jfr Olycka nr 33). All personal som arbetar vid ytan på eller nära operationsplatsen måste bära personlig skyddsutrustning (jfr tillämpliga delar i Bilaga 1).

Upptagna muddermassor skall betraktas som farligt gods och skall omhändertas för professionell kvittblivning (se avsnitt 5.6). Om muddermassorna överförs till pråmar är det viktigt att täcka pråmarna omsorgsfullt för att skydda människa och miljö.

●	Tankarna är godkända för aktuella kemikalier (dvs samma regler som för kemikalietankfartyg).
●	System med mätinstrument är installerat.
●	Tankarna är ordentlig skyddade eller gastäta.
●	Möjlighet finns för snabb evakuering av personalen.
●	Personalen bär nödvändig personlig skyddsutrustning under operationen.

Den enklaste formen av mekaniska mudderverk är grip- eller grävskopor (Figur B7-2 och Figur B7-3) som kan användas på grunda vattenområden med maskinverket placerad på en pråm eller närliggande kaj eller strand. En sådan metod för muddring har tillämpats i Göteborgs hamn (Olycka nr 11) för att ta upp ett utsläpp av sjunken fenol från hamnbassängens botten.

Exempel på större mekaniska mudderverk är de traditionella s.k. paternosterverken med skovlar fastsatta på ett ändlöst band (Figur B7-4 och Figur B7-5) som successivt gräver upp material från botten. Paternosterverk är dock normalt inte lämpliga i dessa sammanhang. De åstadkommer alltför stor turbulens på botten vilket riskerar att sprida den sjunkna kemikalien över större områden.

Metod 81:

Upptagning av sjunkna utsläpp med mekanisk mudderutrustning.

Vid breddning och fördjupning av farleder, hamnar m.m. används numera ofta hydrauliska mudderverk som ”suger” upp det bottenliggande materialet. Dessa är bättre lämpade, än mekaniska mudderverk, för upptagning av sjunkna kemikalier där försiktighet måste iakttas så att de inte sprids ut över större bottenområden under muddringen. Vanliga konstruktioner av hydrauliska mudderverk visas i Figur B7-6 - B7-10.

Hydrauliska mudderverk är ofta försedda med mudderhuvuden (Figur B7-11) för att effektivisera arbetet vid fördjupning av kanaler m.m. Vid upptagning av bottenliggande kemikalier bör dessa mudderhuvuden avmonteras eftersom de i likhet med skovlar på mekaniska mudderverk åstadkommer kraftig bottenturbulens som tenderar att sprida ut kemikalieutsläppet.

Det finns många mindre hydrauliska eller hydraulisk-mekaniska muddringssystem varav en del är främst avsedda för grunda vattenområden. Figur B7-12, Figur B7-13 och Figur B7-14 visar några exempel.

Metod 82, Metod 83 och Metod 84 visar upptagning av sjunkna utsläpp med hydraulisk (eller hydraulisk-mekanisk) mudderutrustning.

I pneumatiska mudderverk trycker en kompressor på ytfartyget ner luft till botten som "lyfter upp" det bottenliggande materialet. Pneumatiska mudderverk har ingen teoretisk begränsning i djupled. Effekten blir starkare ju större djupet är. En praktiskt begränsande faktor är dock kompressorn som blir stor och kostsam vid arbete på stora djup. Dessutom blir röret svårt att hantera vid större djup då de sidriktade krafterna blir mycket stora. Riskerna för dykare blir också stora i närheten av den sugande mynningen på röret.

Figur B7-15 visar ett pneumatiskt mudderverk som arbetar med en sänkbar luftdriven pump som får luften från en kompressor på pråmen. Pumpen består av tre cylindrar som alternerande fylls med sediment av det hydrostatiska trycket och sedan pressas upp till ytan av tryckluften.

Fördelar med denna teknik, jämfört med hydrauliska mudderverk, är 1) att mudderslammet inte behöver ha vätskekonsistens utan kan hålla upp till 70 % torrhalt samt 2) att metoden inte har något teoretiskt största arbetsdjup.

Det har visat sig att mammutpump eller mammutsug (engelska ”airlift”) är en mycket användbar typ av mudderverk för upptagning av kemikalier från inte alltför stora djup. I Nordsjön har mammutpumpar använts för bland annat uppsugning av sten ned till 60 - 70 m djup. Men det är inte troligt de är praktiskt användbara på så stora djup för upptagning av kemikalieutsläpp.

Mammutpump (Figur B7-16) har visat sig vara framgångsrik i väldokumenterade olyckor (Olycka nr 06 och Olycka nr 07).

Metod 85:

Upptagning av sjunkna utsläpp med litet pneumatiskt mudderverk (mammutpump)

Metod 86:

Upptagning av sjunkna utsläpp med större pneumatiskt mudderverk

Sök
	Kapitel 5 Åtgärder mot löskomna kemikalier