Syfte med mätning

Vid incidenter eller olyckor med utflöden av kemikalier är det viktigt att registrera utsläppen och mäta deras utbredning och koncentrationer (se Figur 3-1).

Den svåraste uppgiften kan vara att så snabbt som möjligt identifiera ämnen i utsläpp. Om detta måste göras genom mätningar krävs ofta sofistikerade instrument och ibland särskild expertis. Även vid användning av vanliga mätinstrument krävs ofta kunskap om ämnets identitet för att fastställa koncentrationer och risker. Lyckligtvis finns ofta denna kunskap på ett tidigt stadium vid räddningsinsatser mot kemikalieutsläpp.

I ett inledningsskede av en olycka, innan mätningar hunnits utföras, måste ett riskområde med mycket stor marginal upprättas kring olycksplatsen till dess annan information kan ge underlag för en ändrad bedömning av situationen.

Se M1 i avsnitt 1.5.

På världsmarknaden finns hundratals tillverkare som saluför sammanlagt tusentals olika modeller av portabla gasmätningsinstrument som kan användas under kemikalieolyckor. Det är en snabbt växande marknad och det är svårt att ge dagsaktuella beskrivningar och rekommendationer av lämpliga instrument. Därför begränsas detta kapitel till en kortfattad översiktlig genomgång.

Företaget International Sensor Technology i Californien, USA, har gett ut  en bred översikt av principer för mätning av farliga gaser (en 272-sidig bok, Ref. 121). Publikationen kan även användas som en allmän vägledning vid val av instrumenttyper.

Följande tabell ger en kortfattad sammanställning över tre typer av gasmätning som räddningstjänsten måste kunna utföra vid kemikalieolyckor.

Metod 31 visar hur hälsoriskområdet lämpligen kan bestämmas med gasspårningsinstrument. Metoden ger dock otillförlitliga resultat vid såväl svag som mycket kraftig vind då gasmolnen kan få mycket oregelbundna former (se Figur 3-2).

3.2.2   Mätning av brännbar atmosfär

Mätning av brännbara luftblandningar får inte förväxlas med gasspårning. Koncentrationen av ett ämne i luften när blandningen är brännbar är ofta hundratals eller tusentals gånger större än samma ämnes koncentrationsgräns för hälsofara. För t.ex. toluen är 1000 ppm (en tiondel av undre brännbarhetsgränsen) en säker gräns när det gäller brännbarhetsrisk medan endast ett par ppm är säker gräns för hälsorisk vid räddningstjänstinsatser.

Personal som använder instrument för mätning av flambar atmosfär måste vara fullt införstådda med de begrepp som omnämns i Figur 3-3.

Detektering eller mätning av flambar atmosfär kan ske med handhållna explosimetrar som finns på marknaden i många olika utföranden. Moderna explosimetrar är digitaliserade och försedda med displayer. Äldre instrument har visare med skalor som ofta använder någon av nedanstående förkortningar.

Betydelsen av de förkortningar som används i Figur 3-3 anges i tabellen till höger. I modern svensk terminologi används följande begrepp:

Brännbarhetsområde

ÖB övre brännbarhetsgräns

UB undre brännbarhetsgräns.

ÖB

Övre brännbarhetsgräns

UEL

Upper Explosive Limit

UFL

Upper Flammable Limit

UB

Undre brännbarhetsgräns

LEL

Lower Explosive Limit

LFL

Lower Flammable Limit

Brännbarhetsområdet anger inom vilka koncentrationsgränser i volymprocent som ångor från ett ämne är brännbara i luft. Övre brännbarhetsgränsen (ÖB) anger den högsta koncentration en gas blandad i luft kan ha för att kunna antändas. Undre brännbarhetsgränsen (UB) anger den lägsta koncentration en gas blandad i luft måste ha för att kunna antändas.

Över den övre brännbarhetsgränsen är det för hög koncentration av ångor i luftinblandningen för att de ska kunna antändas. Under den undre brännbarhetsgränsen är det för låg koncentration av ångor i luftinblandningen för att ämnet ska kunna antändas.

Förkortningarna UEL, UFL, LEL och LFL används vanligen på mätinstrument eftersom de ofta är tillverkade för en internationell marknad.

Figur 3-3

3.2.3   Mätning av syrefattig atmosfär

I begränsade utrymmen, t.ex. tankar eller lastrum, kan syrehalten minska på grund av t.ex. svetsnings- eller skärbränningsarbeten. Minskningen kan även förorsakas av syreförbrukande reaktioner som t.ex. rostning eller andra oxidationer, eller mikrobiella processer (jäsning, fermentering).

Ibland kan syrgasen försvinna genom att den trängs undan av en annan gas t.ex. inertgas, koldioxid, kväve eller kolvätegaser. Om en sådan gas börjar fylla utrymmet måste oskyddad personal snabbt evakueras.

Med “syrefattig atmosfär” menas att luften inte innehåller så hög syrekoncentration som behövs för normal andning. Normal frisk luft innehåller 20,8 volymprocent syre.

Den amerikanska arbetarskyddsmyndigheten OSHA (Occupational Safety & Health Administration) definierar området mellan 19,5 och 22,0 volymprocent syre som säkert för inandningsluft. Därmed är 19,5 volymprocent en säkerhetsgräns för syrefattig atmosfär.

En syrehalt av 10 procent i inandningsluften leder snabbt till medvetslöshet och mindre än 8 procent leder normalt snabbt till döden.

Syftet med bestämning av syrgaskoncentration med syrgasmätare är normalt att bestämma yttre gränsen kring ett syrgasfattigt område (19,5 volymprocent syre). Innanför denna gräns finns risk att inandningsluften är alltför syrefattig för oskyddad personal och detta område får inte beträdas utan godkänd andningsutrustning (SCBA - self-contained breathing apparatus).

Se M2 i avsnitt 1.5.

Det är välkänt att oljeutsläpp på vattenytan kan detekteras och registreras med olika typer av flygburna fjärranalysinstrument. Oljeutsläpp är ofta ganska viskösa och bildar relativt tjocka filmer (> 1 mm) som ändrar vattenytans fysikaliska egenskaper och gör dem lätta att registrera med fjärranalys. Men även mycket tunna oljefilmer (< 0.1 mm) kan registreras med vissa instrumenttyper och därmed även filmbildande kemikalier vars filmer på vattenytan oftast är mycket tunna (se Metod 32).

Såväl tjocka som mycket tunna filmer på vattenytan dämpar de centimeterstora s.k. kapillärvågorna på vattenytan. Kapillärvågor bildas redan vid mycket låga vindstyrkor och finns nästan alltid utom vid stiltje (bleke). Vid kraftig vind och höga vågor ligger kapillärvågorna överlagrade på de större vågorna.

Kapillärvågor ger upphov till ett ljust s.k. ”clutter” (backscatter) på radarbilder. Sidspanande radar (SLAR, Side-Looking Airborne Radar), som används för spaning efter oljeutsläpp, är konstruerade så att detta clutter förstärks. Där oljan dämpar kapillärvågorna uppträder utsläppen som mörka partier på radarbilden (Figur 3-4). Tekniken fungerar sålunda även vid ytterst tunna filmer på vattenytan.

Figur 3-4
SLAR-bild som visar ett oljeutsläpp
 

Tunna ytfilmer på vattenytan förändrar både vattenytans reflexion av UV-ljus och emission av IR-ljus. Sådana filmer kan därmed registreras med IR/UV-scanner (Figur 3-5) och FLIR (Forward-Looking  Infra­red Imager). Ett exempel på användning av det sistnämnda instrumentet för registrering av en kemikalie på vattenytan finns i Olycka nr 08.

Figur 3-5   Registreringar av två olika oljeutsläpp med IR/UV-scanner(med IR-kanalen till vänster och UV-kanalen till höger på båda bilderna)

Se M3 i avsnitt 1.5.

Vissa löskomna kemikalier i vattenmiljön upplöses mer eller mindre snabbt och ger koncentrationer i vattnet som är skadliga för miljön. För att bedöma miljöeffekterna måste spridningen av sådana kemikalier följas genom att med jämna intervall mäta deras koncentrationer i berörda vattenområden och pricka in erhållna värden på kartor eller sjökort. Särskild miljöexpertis anlitas för samråd beträffande kemikaliernas spridning i vattnet och ev åtgärder för uppföljning, dokumentation, motåtgärder och skadeinventering. Mätning av upplösta kemikalier i vattenmassan kan utföras med Metod 33.

I vissa system sker mätningen med sonder som innehåller­ analysutrustningen och kan utföra analysen mer eller mindre automatiskt. Sonderna sänks ned manuellt eller bogseras (Figur 3-6). Val av mätprincip och utrustning sker beroende på typ av utsläpp i vatten­området. Principen kan grunda sig på bl.a. pH, ljusabsorption, konduktivitet (elektrisk ledningsförmåga) eller turbiditet (grumlighet).

Här nedan förtecknas, i tre olika grupper, exempel på sådana kemikalier som ofta transporteras på vattenvägar och som vid utsläpp i vatten kan ge stor miljöskada.

Låga halter i vattnet av många organiska ämnen (ex. kolväten och halogenkolväten) kan vara svåra att mäta med portabel fältutrustning. På senare tid har dock utvecklats portabel utrustning för fältmässig mätning av sådana ämnen, baserad på enzymteknik (Ref. 55). Många av dessa typer av mätningar måste utföras i samarbete med särskild expertis..

Ett kemikalieutsläpp som sjunker till botten kommer beroende på vattenström, turbulens och sjunkhastighet att sprida sig mer eller mindre på botten. Sådana utspridda utsläpp på botten kan vara mycket svåra att kartera. En sådan kartering kan dock vara oundgänglig för räddningstjänsten, särskilt om miljön hotas.

En bottenliggande kemikalie har alltid en viss löslighet i vatten även om den ibland är ytterst liten. Lösligheten måste kontrolleras och kemikaliekoncentrationerna i det omgivande vattnet måste mätas för att kunna bedöma risker för miljön, fiske, rekreationsområden, färskvattenintag m.m. Bottenliggande ämnen som upplöses i vattnet kan mätas med Metod 33. Detta kan ofta ske även om lösligheten är mycket liten.

En kemikalie som sjunker till botten sprider, i större eller mindre utsträckning, ut sig över ett bottenområde. Det är därför viktigt att kartlägga utsläppet för att få ett beslutsunderlag för responsarbetet.

Bottenliggande utsläpp som bildar pölar kan registreras med ekolod (se Metod 34).  Annan typ av registrering och noggrannare kartläggning kan göras med undervattensfarkoster och/eller dykare.

Efter bärgning av det sjunkna utsläppet krävs noggrann planering för det fortsatta saneringsarbetet. Ett omfattande system kan behöva byggas upp för att ta hand om och rena kontaminerade sedimentmassor

Det är ofta nödvändigt för räddningstjänsten att samarbeta med särskild expertis vid olika typer av provtagningar och mätningar efter kemikalieutsläpp som påverkar eller hotar att skada miljön. Exempel är undersökning av vattenlevande organismer och bottensediment.

Vid sällsynta tillfällen kan olika specialister behöva engageras för mätningar av ovanliga ämnen, t.ex. radioaktiva ämnen, smittämnen, kemiska och biologiska stridsmedel etc.

Det är välkänt att hundar har ett otroligt känsligt luktsinne och används därför för en mängd olika ändamål där det gäller att spåra lukten efter t.ex. ätbar svamp, bomber, rötskador och människolik. Principen kallas internationellt ”canine olfaction". Olika projekt har genomförts för att undersöka möjligheten att använda hundar för att spåra kemikalier efter utsläpp (Ref. 47, Ref. 48 och Ref. 54). Att försöken betraktas som seriösa framgår av att den amerikanska miljövårdsmyndigheten US Environmental Protection Agency (EPA) har slutfört ett projekt (Ref. 48) där det konstaterades att hundars förmåga att upptäcka luftburna kemiska ämnen var bättre än de gasspårningsinstrument som användes för jämförelse.

Mätinstrument måste användas för att bedöma behovet av adekvat personskyddsutrustning vid insatser mot kemikalieolyckor. Även om instrumenten inte visar på hälsofarliga nivåer måste personskyddsutrustningen anpassas till risknivån. Utrustningens syfte är att förhindra/minska farliga ämnens kontakt med hud, ögon, slemhinnor och lungor.

Enligt europeisk standard indelas personskyddsutrustning i sex klasser (se Bilaga 4) där Typ 1 innebär högsta skyddsnivån. Dräkter av Typ 1 är helt gastäta och ger högsta skydd mot genomträngning av kemiska och biologiska ämnen samt mot vätske- och gasformiga industrikemikalier. De är dessutom mycket tåliga mot mekaniska påfrestningar.

Skyddsdräkter av Typ 1 bör alltid användas om den luftburna substansen inte är identifierad. Risksituationen och skyddsnivån skall fortlöpande bedömas under räddningstjänstoperationen och omvärderas när ny relevant information erhålls.