International Maritime Organization IMO bedömer att mer än hälften av allt som transporteras till sjöss i förpackningar, containers, tankar och tankfartyg kan betraktas som hälso- eller miljöfarligt. Den ökande trenden med sjötransporter av kemikalier och farligt gods resulterar också i ett stigande antal olyckor. Utvecklingen ställer höga krav på den personal som är ansvarig för åtgärder mot sådana olyckor för att skydda människa och miljö från skada.

Denna version av handboken är utvidgad till kustvattenområden och behandlar både navigerbara och icke navigerbara vattenområden. Syftet med handboken är att tillhandahålla så bred information som möjligt som kan tjäna som underlag till de beslut som skall tas vid ”Åtgärder mot kemikalieolyckor i sjöar, vattendrag och kustvattenområden”.

Det är aldrig möjligt att tillhandahålla nyckelfärdiga lösningar som direkt kan tillämpas på en olycksplats eftersom ingen kemikalieolycka är den andra lik. Men det har visat sig att många erfarenheter från tidigare inträffade olyckor ofta kan tillämpas vid bekämpning av nya olyckor. Innehållet i handboken bör gås igenom på förhand. Stora delar av handboken är ganska allmängiltiga medan en del avsnitt i första hand är avsedda för personal som redan har kunskaper på området.

När det gäller allmän beredskapsplanering mot kemikalieolyckor råder det stor enighet om att resurser och ansträngningar i första hand skall inriktas mot förebyggande åtgärder. Regelverk och rutiner måste utformas så att missöden och olyckor förhindras så långt det är möjligt (Ref. 11). Detta är en allmän tankegång vid all planering på området och det är en policy som aldrig ifrågasätts.

Vid inträffade incidenter eller olyckor med kemikalier eller farligt gods bör den övergripande målsättningen alltid vara att i största möjliga utsträckning hindra eller minska skador på människa, miljö och egendom. Kraftfulla och snabba insatser på ett tidigt stadium är nästan alltid, utifrån ett kostnad/nytta-perspektiv, många gånger mer värda än alla senare åtgärder.

Efter de egentliga skadeavvärjande och -begränsande åtgärderna skall eventuella kvarstående skador avhjälpas så långt det är möjligt och rimligt. Det sker i miljön genom sanering. Påverkade naturområden restaureras eller återställs så nära sitt ursprungliga skick som det bedöms vara möjligt med en rimlig insats av resurser. När det gäller populationsminskningar av växter och djur vid större olyckor, finns ofta inget annat att göra än att låta naturen på sikt återhämta sig själv.

Nedanstående punkter ger en kortfattad uppställning av allmänna rutiner som nästan alltid bör vidtas vid alla slag av incidenter och olyckor med kemikalier och farligt gods oavsett typ och omfattning. Vid mindre incidenter kan man bortse från vissa av åtgärderna eller begränsa deras omfattning. Vid större olyckor, eller olyckor med mycket farliga ämnen, måste åtgärderna tillämpas i full utsträckning. I Bilaga 1 finns exempel  på check- och minneslistor m.m. för första åtgärder.

●

Snabb, allmän överblick över det inträffade där behoven av de mest brådskande åtgärderna bedöms, t.ex. omhändertagande av skadade, avspärrning, utrymning, läckagetätning, etc.

●

Varning av förbipasserande, sjöfarande, befolkning m.fl. Information ges till berörda myndigheter och nyhetsmedia.

●

Identifiering av inblandade kemikalier och bedömning av risken för brand, explosion, läckage och hälsofara samt effekter på närliggande områden.

●

Upprättande av riskzon och vakthållning vid zonen.

●

Se till att lämpliga åtgärder (t.ex. nyttjandeförbud, avstängning m.m.) vidtas beträffande badplatser, fiskeområden, vattenintag för färskvatten, etc.

●

Mätning med instrument avseende brand- och explosionsrisker samt hälsofara. Dessa mätningar fortsätts kontinuerligt.

●

Bedömning av källstyrkor, kvantiteter, egenskaper och reaktionsbenägenhet.

●

Initial bedömning av förväntad spridning (riktning, avstånd, mängder) och efterföljande beräkning med hjälp av spridningsmodeller samt upprättande av prognoskartor.

●

Fortlöpande mätning av kemikaliernas eventuella spridning i luft, mark, sediment och vatten samt upprättande av spridningskartor.

●

Fortlöpande bedömning av riskbilden och ständig anpassning av alla skyddsåtgärder efter denna bedömning.

●

Vidta skadebegränsande åtgärder.

Det primära för räddningstjänsten vid kemikalieolyckor brukar nästan alltid vara att skydda människor från skada. Miljön får komma i andra hand. Detta hindrar inte att en stor del av insatserna och arbetet vid både olje- och kemikalieolyckor ägnas just åt miljöskydd. Ibland går miljöskyddsinsatserna hand i hand med åtgärder att skydda människor och det är svårt att dra gränser mellan de olika typerna av åtgärder.

Figur 5-5 (i Kapitel 5) visar hur komplicerat en sjunkande kemikalie kan bete sig i miljön. Detta beteendemönster ger en bild av hur en kemikalie kan spridas vidare i miljön och kan därvid också ge en uppfattning om hur lätt olika typer av organismer kan nås och påverkas av kemikalien. Nedanstående Figur 1-1 härrör ursprungligen från en beskrivning av hur olja sprids i miljön och påverkar olika organismer. Bilden är naturligtvis också relevant för hur många kemikalieutsläpp beter sig.

Här nedan följer förklaringar till siffrorna i Figur 1-1:

1.

Vädring (weathering) på stranden

2.

Påslag på stränder

3.

Uppkomst av emulsioner

4.

Aerosolbildning

5.

Sammanträngning av kemikalieskikt på vattenytan

6.

Uttunning av skikt till ytfilmer

7.

Avdunstning

8.

Foto‑oxidation genom solstrålningens inverkan

9.

Interaktion med is

10.

Inträngning i strand, vandring och återutsköljning

11.

Uppkomst av droppar (stora, små, mikroskopiska)

12.

Vertikal och horisontell diffusion

13.

Upptagning av och utsöndring från organismer

14.

Upplösning från dispergerad kemikalie

15.

Upplösning från ytliggande kemikalie

16.

Absorption på suspenderade partiklar

17.

Nedfällning på botten

18.

Upptagning och nedbrytning av organismer

19.

Upptagning av och utlösning från sediment

20.

Bionedbrytning

Som antytts ovan är det ibland svårt att skilja mellan hälsoskydd och miljöskydd. Hälsofarliga kemikalier är ofta miljöfarliga och vice versa. Det kan också vara svårt att över huvud taget avgöra eller beskriva hur miljöfarlig en kemikalie är. Det faktum som gör frågan än svårare är att olika typer av ekosystem är olika känsliga för påverkan av kemikalier.

Som Figur 1-1 visar kan många kemiska ämnen inte bara spridas och finfördelas i naturen utan även brytas ner genom inverkan av luftens syre, solens strålar samt av vatten och  olika  organismer. Den sistnämnda biologiska nedbrytningen är den vanligaste processen för all nedbrytning i naturen. Den sker genom inverkan av främst mikroorganismer (bakterier och svampar) och benämns vanligen  bionedbrytning eller biodegradering som ofta sker under förbrukning av syre. Organiska kemikalier undergår bionedbrytning med olika hastighet - en del bryts ner ytterst långsamt.

Klassbeteckningar:

G

gas

GD

gas/dissolver

E

evaporator

ED

evaporator/dissolver

FE

floater/evaporator

FED

floater/evaporator/dissolver

F

floater

FD

floater/dissolver

DE

dissolver/evaporator

D

dissolver

SD

sinker/dissolver

S

sinker

Tabell 1-2

Vid de flesta olyckor med kemikalier och farligt gods ställs krav beträffande organisation av transporter och materiel samt etablering av uppehållsplatser för dessa flöden. Kraven kan bli särskilt stora när något skall tas upp eller bärgas från miljön. Emballerat gods kan ge problem som kan vara betingade av skador på emballagematerialet. Godset kanske måste omförpackas eller förses med särskilda ytterbehållare innan de kan föras vidare. Det har t.o.m. hänt olyckor där myndigheterna inte ens tillåtit insatspersonalen att föra iland det omhändertagna godset och transportera det vidare (Olycka nr 19).

Olyckor där fria kemikalier tas upp från miljön kan ge mycket stora materialmängder att hantera eftersom kemikalierna kanske måste bärgas (inlänsas, pumpas, muddras, etc.) blandade med vatten eller sediment. En förnuftig planering kan underlätta arbetet avsevärt. En separation av kemikalier från övrigt material kan kanske utföras på platsen omedelbart efter upptagningen. Ibland upprättas system med flera pråmar där den uppumpade vattenblandningen hanteras i flera steg och renas undan för undan. Reningen kan kanske drivas så långt att allt vatten till slut kan återföras till miljön (Olycka nr 06).

Olika storlekar av behållare måste finnas tillgängliga för de mest skiftande typer av olyckor.  På grunda vattenområden krävs containersystem (Ref. 65) som är lätta att transportera. Pråmar kan vara lämpliga för större volymer men det finns även stora containrar av mjukt konstruktionsmaterial som kan bogseras flytande på vattnet. Ibland är det lämpligt att härbärgera omhändertagna substansmängder i mellanlagringssystem (buffertlager) för senare bortfraktning med pråmar eller fartyg. Skadade fat eller småförpackningar kan placeras i bärgningsförpackningar eller s.k. "salvage drums" (se Bilaga 9, avsnitt B9.5) innan de transporteras vidare. Sådana salvage drums bör finnas gripbara i stort antal och de måste vara typgodkända för transport av farligt gods.