Lasten i Cavtat bestod av 150 ton tetrametylbly (TML) i 500 fat lastade på väderdäck och 120 ton tetraetylbly (TEL) i 400 fat i lastrummen.

Cavtats skrov hade spräckts vid kollisionen och anslaget mot havsbotten. De 400 faten med tetrametylbly låg spridda på havsbotten runt vraket medan de övriga faten med tetraetylbly fanns kvar i lastrummen. Många fat hade krossats. Som en kuriositet kan nämnas att en koralldykare lyckades ta sig ner utan andningsutrustning och fästa en lina runt ett fat som därvid kunde bärgas.

Fartyget låg sönderbrutet på havsbotten med kemikaliefat spridda runt omkring

En livlig debatt uppstod i massmedia där man kunde läsa att 60 miljoner människors liv hotades av den farliga lasten. Den kände franske havsforskaren Jacques-Yves Cousteau engagerade sig intensivt i debatten och krävde att lasten måste bärgas. Otrantos polismästare instämde i Cousteaus krav och blev den ledande företrädaren för lokala myndigheter i regionen som framförde ovilkorliga krav på bärgning.

De italienska och jugoslaviska myndigheterna diskuterade ansvaret för en eventuell bärgning. Det stod klart att det skulle bli mycket besvärligt och dyrbart att bärga lasten och Jugoslavien hävdade att ansvaret log hos Italien eftersom vraket låg på italienskt territorialvatten. Skadorna på Cavtat var så allvarliga att det inte fanns någon möjlighet att bärga hela fartyget. De 400 fat som låg utspridda på havsbotten måste ändå bärgas separat.

Efter mer än två års politiska diskussioner beslöt det italienska parlamentet att finansiera bärgningen av lasten. Uppdraget gick till det italienska offshorebolaget Saipem. I februari 1977 startade en förundersökning på platsen och i april 1977 kunde bärgningen startas. En representant för den svenska Kustbevakningen och en svensk marinbiolog besökte platsen och kunde studera hur bärgningen utfördes.

Arbetet på havsbotten utfördes som mättnadsdykning med tryck-kammare (se Bilaga 10 och Metod Z6) av alternerande lag med två lättdykare i varje lag. De andades en blandning av syrgas och helium. Dykarna arbetade på botten 8 tim/dygn och vistades övrig tid, för nattvila och intagande av föda, i en tryck-kammare placerad på räddningsfartygets däck. Efter 20 dygn under tryck följde dekompression under 3 dygn varefter ett nytt lag med 2 dykare avlöste.

Varje morgon tog sig dykarna över till en mindre tryck-kammare som sänktes ner till arbetsplatsen på 94 m djup.  På havsbotten förvarades skyddsdräkter som dykarna tog på utanpå lättdykardräkterna. Via radiokontakt med ytfartyget flyttades faten med hjälp av lyftlina till en större behållare som rymde 14 fat. När denna behållare var full tillslöts den gastätt och lyftes upp till ytan varefter den ersattes med en tom behållare som firades ner till dykarna. Arbetet pågick i ett år.

Sammanfattning av operationen 1974 -1978

Juli 1974

Kollisionen

Nov 1976

Ett fat bärgades av en koralldykare

Febr 1977

Förundersökning startade

April 1977

Bärgning av lasten startade

April 1978

Bärgningen avslutades

93% (250 ton) av lasten bärgades

7% (20 ton) av lasten hade skingrats

Bärgningskostnaden blev ca 125 milj kr