6.5

6.5

Lokalisering och bärgning av sjunkna förpackningar

6.5.1

Allmänt

Exempel:

Fat och tankcontainrar med vissa syror, baser, glykoler, klorerade kolväten, organiska blyföreningar och organiska svavelföreningar. Torrlastcontainrar med tungt eller medeltungt styckegods.

Arbetet under vatten som inriktas mot sjunket farligt gods kan avse förpackade ämnen eller fria kemikalier. Materialet kan ligga inom en begränsad yta eller ha spritts ut över stora bottenområden. Arbetet kan omfatta följande steg där specialföretag ibland måste anlitas för vissa aktiviteter:

●	Sökning, ibland över stora bottenområden, utförs lämpligen med sidscannande sonar.
●	Lokalisering av misstänkta ekon sker genom tolkning av bildmaterial från sidscannande sonar.
●	Positionsbestämning av misstänkta ekon med t ex ett system bestående av en hydroakustisk transmitter på ett sökfartyg och transpondrar som utplaceras på botten inom sökområdet.
●	Viss utgallring av ointressanta ekon med färgbildalstrande sektorscannande sonar.
●	Identifiering av återstående misstänkta ekon med undervattensfarkost för att konstatera vilka ekon som härrör från eftersökt gods.
●	Inspektion av gods med undervattensfarkost eller dykare (se Bilaga 10) för att utröna dess kondition, om det läcker, hur det ska bärgas etc.
●	Bärgning av gods.

6.5.2

Sökning och lokalisering av sjunkna förpackningar

Vid sökning efter sjunkna lösa kemikalier eller förpackat farligt gods kan det ofta vara fråga om stora bottenområden som måste avsökas. Högt sofistikerade system kan behöva användas, ibland med sidscannande släpsonar (Figur 6-7) eller sektorscannande utrustning av den typ som fiskare använder för att lokalisera fiskstim.
	Picture source FOA, Sweden
	Figur 6-7 System med släpsonar för sökning över stora bottenområden

Sökproceduren kan bli komplicerad även vid mindre bottenvattenområden eftersom vattnet kan vara grumlig eller humusfärgat. När sonarekon erhålls från föremål på botten måste dessa undersökas närmare för att utröna om de hör till det eftersökta godset eller ej. Många naturliga föremål på botten kan ge vilseledande ekon.

Vid exakt lokalisering av bottenliggande gods på botten måste stor vikt läggas vid den position som angetts för olyckan samt eventuella uppgifter som stöder eller motsäger positionsangivelsens tillförlitlighet. Andra viktiga uppgifter som påverkar sökproceduren är förpackningarnas typ, storlek och form samt förpackningsmaterial. Oundgänglig information är uppgifter om rådande strömförhållanden, vattendjup och bottentopografi. Det är också viktigt att ha i minnet att vattenströmmar kan flytta godset från den ursprungliga positionen.

6.5.3

Positionsbestämning och identifiering

Vid vissa tillfällen är det nödvändigt att använda ett precisionsnavigeringssystem för att möjliggöra exakt manövrering av sökfarkosterna och underlätta en noggrann plotting av sökområdet. En viktig funktion med ett sådant system är också att föremålen kan positionsbestämmas exakt så att de lätt kan återfinnas, t.ex. efter avbrott i operationen, när de en gång har hittats.

Om lokaliserat gods av någon anledning inte kan positionsbestämmas exakt måste det förses med bojar, radiosändare eller akustiska sändare (”pingers”). Pingers sänder ut ultraljudspulser i vattnet som kan avlyssnas med särskilda mottagare varvid källan kan lokaliseras. Val av frekvens hos sändaren är viktig. Låg frekvens(ex. 10 kHz) hos ljudet gör att det kan uppfattas på längre avstånd men är svårare att lokalisera än högre frekvens (ex. 40 kHz). Pingern bör inte sättas fast direkt på godset eftersom det skärmar av ljudet i ena riktningen. Pingern bör i stället sättas i ena änden på ett ex. 20 m långt rep som fästes i godset.

Positionsbestämning och närmare granskning kan ofta utföras med videokameraförsedd undervattensfarkost (Figur 6-8). Men ibland måste närmare identifiering göras av dykare innan något beslut kan tas beträffande fortsatta åtgärder. Med hjälp av olika metoder (avläsning av godsmärkning, provtagning etc) kan försök göras att identifiera godset.

Positionsbestämning och identifiering

Figur 6-8

Positionsbestämning och identifiering

Observera att dykare som arbetar i presumtivt farligt område måste, i likhet med annan personal, använda dräkter (ex. torrdräkter) som skyddar dem från kontakt med farliga ämnen.

6.5.4

Bärgning av sjunket gods från botten

Det är ofta inte lämpligt att utnyttja draggning och trålning som metoder vid bärgning av sjunket farligt gods. Dels kan sådana metoder bara utnyttjas i områden med relativt begränsad yta, dels kan de skada förpackningarna så att deras innehåll sprids på botten. Möjligen kan sådana metoder tillämpas då full kontroll råder över situationen på grund av förpackningarnas konstruktion, djupförhållanden på platsen etc. Under sådana förhållanden har trålning i vissa fall använts med framgång mot sjunket förpackat farligt gods.

En operation, där sjunkna förpackningar skall bärgas, måste planeras utifrån förpackningarnas storlek, utspridning och kondition samt egenskaper hos deras innehåll. Mindre förpackningar (upp till fatstorlek) som inte ligger i alltför djupt vatten kan tas upp med en hydrauliskt driven "bottenplockare" (Metod Z1). Den kan lämpligen vara försedd med videokamera för att underlätta infångning av bottenliggande gods. Ligger de på större djup kan de lämpligen först överföras, med hjälp av dykare, till racksystem (Metod Z2) eller större behållare (Metod Z6) som sänks ned till botten.

Större emballage måste fästas ett i sänder med lina och firas upp. Risken måste dock bedömas för att förpackningen kan skadas och att innehållet kommer ut i miljön under själva bärgningen. En möjlighet kan vara att förse sådana emballage med flytkragar som pumpas upp.

Syror och baser transporteras i stora mängder i olika typer av behållare. Om sådana behållare hamnar i vattenområden sjunker de vanligen till botten (Tabell 6-4). Om de riskerar att skadas under en bärgningsoperation finns ibland stora miljörisker för vattenområdet. Detta gäller särskilt vid operationer i vattendrag. Det har nämligen visat sig att relativt små mängder syror och baser kan ödelägga livet i åar och älvar vid momentana utsläpp (se Olycka nr 1 och Olycka nr 3). I sådana fall kan det vara skäl i att bedöma en alternativ responsmetod där innehållet i den sjunkna behållaren under kontrollerade former släpps ut långsamt i det omgivande vattnet, i stället för att riskera skador under bärgningen följt av ett plötsligt utsläpp av hela innehållet.

Metod Z4 beskriver ett sätt att långsamt tömma ut ett innehåll i en sjunken behållare till det omgivande vattnet. Metoden har tillämpats med framgång vid en olycka med en sjunken pråm i Mississippi (Olycka nr 7) och en liknande metod användes på ett sjunket tankfartyg i Öresund (Olycka nr 32).

Sök
	Kapitel 6 Åtgärder mot löskommet förpackat farligt gods