Släkten  Looström

Krönika

Sammanställd av Ragnar Looström år 1956

Renskriven av Ulf Looström

Reviderad, redigerad och kompletterad av Björn Looström

Rev. 2007-09-27
 

Några tidiga personer Loström i Stockholm

När man läser i Stockholms stads mantalsförteckningsregister för 1700-talet, får man nästan ett intryck av att namn på Lo var moderna. Vi har Loman, Loho, Loo, Loos, Lostierna och Lomeen. Det kan ju bero på, att varg och lo på den tiden strövade omkring så där tämligen nära stadens område. Det kan ju också bero på, att folk flyttade in från trakter, som i sin ordning uppkallats efter lokatten och åt efterkommande ville bevara minne därav.

En familj vid namn Lomeen hade sålunda på stora ofredens tid slagit sig ned i de oländiga backar, som fyllde kvarteret Kattfoten på Södermalm, ett område, där man bör ha haft en underbar utsikt över den förnäma Gamla Staden och inloppet dit från Mälarsidan, men som i övrigt torde varit värdelöst. Sin egendom sålde Lomeens emellertid 1725 och med den lilla tomtens köpare tillkommer ett nytt namn på Lo. Han hette Lars Loström och var till yrket hökare [specerihandlare]. Laga kraft vann köpet först 1733, då Loström tilläts att ”intaga och hägna” sin lilla bergsbacke. Sitt egentliga intresse har kanske hans markförvärv däri att från den tiden till den dag idag är, det knappast funnits någon stund, då inte Stockholms jord varit i Loströms ägo. Där framlevde denna första Stockholmsfamilj sitt enkla liv, där växte den unge sonen Petter upp, som i sinom tid blev sjöman. Hans änka överlevde honom länge, men torde på sin ålderdom ha haft det mycket fattigt - underligt nog bodde hon då i kvarteret Berggruvan, en trakt, som längre fram i tiden skulle komma i släkten Looströms ägo. Lars Loströms andra son Carl började sin bana som skoflickare [skomakare], men avancerade senare till ”besökare” eller vad vi nu för tiden kalla ”tullsnok”. Han tycks ha avlidit barnlös.

Lite längre fram dyker namnet upp igen, nu buret av brandvaktsrotmästare Hindrik Loström, vars alla barn efter hans död flyttade till Vira bruk i Uppland. Och två år före honom har en framgångsrik Loström skattat åt förgängelsen, Olof Loström var till yrket trädgårdsmästare. Längst bort i Katarina församling mellan Danviks- och Tegelviksgatorna hade han sitt ”plantage”, som han till största delen torde ha använt till tobaksodling. Gården var långt ifrån oansenlig, den värderades till det verkligen höga beloppet av 12.000 daler. Inventariet upptar både guldringar, bägare av förgyllt silver, samt ett rikligt förråd av koppar, tenn och linne. Inte var det bara tobaken, som skapat Looströms välstånd, även om piporna blossade och de sköna snusade, men där ute vid Danviks tull skulle ju alla fram, forbönder och resande herremän, riksdagsdebattörer och affärsmän och alla hade de en törstig strupe. Så öppnade då Loström krogen Kvasten, som hans syster Brita, änka efter sjömannen Ramsten, skötte.

Olof Loström hade med sin hustru Elsa Ebba Holm tre barn, sonen Nils, och döttrarna Anna Charlotta, som levde ogift ända in på 1800-talet och då bodde i Clara församling, och Brita Christina, som försvinner ur mantalslängderna - antagligen gifte hon sig. Vad sonen Nils vidkommer lär en trädgårdsmästare med detta namn dött som inhyseshjon någon gång tidigt 1800-tal. Ett är visst, burskap i Stockholm, vilket hans far innehaft, vann aldrig denne Nils Loström. Om jag minns rätt förekommer också en person med detta namn i Svea hovrätts protokoll, men denne Nils Loström var till yrket järnhandlare och blev visst mäkta tilltygad i ett slagsmål på Nora eller Sala marknad.

För den, som i någon mån är van att söka och finna de sammanbindande trådarna i historiens lopp eller människors öden, ligger den tanken snubblande nära att något band förenar alla dessa personer inbördes och med det Looströmska namnets nuvarande bärare. Och bandet finns nog. Blodets torde det näppeligen ha varit. Snarare har bandet bestått i medvetandet om att alla deras fäder en gång odlat myllan i samma uppländska jord och kallats samman vid klangen av klockorna från Lohärads kyrka.

Johan Olofsson på Storgården i Hållsta by, Lohärad

Vem av oss har inte här och där på landsbygden sett en röd stuga titta fram mellan björk och hassel, en liten stuga med ett nummer eller en skylt över dörren, och hört att det var ett soldattorp - eller ett båtsmanstorp om man befann sig något så nära kusten. Den bärande tanken med Karl den elftes indelningsverk var att krigaren i fredstid skulle bli lantbrukare med eget hem. Båtsmannen skulle till sitt underhåll få så mycket äng, att det gav ett halvt sommarlass, ett halvt tunnland åker, vedbrand och mulbete för två kor. I fredstid skulle han göra dagsverken hos rothållare, men i ofredstid var han krigare. Eftersom befälet hade svårt att komma ihåg alla de otaliga ”son”-namnen så gavs åt soldater och båtsmän nya namn, antingen korta krigiska såsom Ferm, Rask, Krut eller namn bildade efter den ort, där deras lilla torp låg.

Man har funnit att den båtsman, som bodde vid Loskälva i Lohärads socken, gjorde sina dagsverken vid Storgården i Hållsta by, och att han från dess ägor hämtade vedbrand och mulbete åt sina kor. Han värvades, drog ut i krig, kom hem, åldrades, ersattes med en ny båtsman, som hade starkare armar att ro med och yngre händer att arbeta med i Storgården. Det var bara ett, som alltid var lika med båtsmännen i Loskälva. Vem han än var son till, var han än var född - han hette Loström. Nils Loström, Erik Loström, Johan Loström, Mats Loström, alla hade de bott i båtsmanstorp i Loskälva, besläktade är de inte, men barn har de satt till världen och barnbarn har de gungat på sina knän och dessa har fört namnet, några till Stockholm, några till andra orter i vårt avlånga land.

I Lohärad socken i Hållsta by fanns i början av 1700-talet tre gårdar och av dem var Storgården den förnämsta. Den ägdes av Johan Olofsson, som var född på 1600-talet. Många upplysningar kan man inte erhålla på grund av den dåvarande kyrkoherdens svårtydda anteckningar, som dessutom tillsuddats av att böckerna måtte legat i vatten. Dock framgår att han var storman i socknen. Icke kan man få veta mycket om själva gården heller eftersom den varit hemsökt flera gånger av brand. Att egendomen varit stor framgår dock tydligt eftersom ägaren vid införandet av indelningsverket blev pålagd att hålla två båtsmanstorp, av vilka det ena var det förutnämnda vid Loskälva. Emellertid kan man dra några slutsatser av intresse av dessa fåtaliga uppgifter. För det första var gården så stor att den säkerligen inte kommit i Johan Olofssons ägo genom köp. Utan som vanligt i dessa gamla tider, fått sin utökning genom arv eller genom gifte. För det andra om Johan Olofsson var en så betydande man i socknen var han säkerligen inte inflyttad dit.

Man kan således utan några tvivel dra den slutsatsen att släkten i långa tider före 1600-talet ägt och bebott Hållsta gård i Uppland och har sina djupa rötter i dessa trakter av Lohärads socken. Looströmska släkten kan härigenom se tillbaka på en härstamning som led för led går tillbaka till rospiggarna d.v.s. ”de gamla svearna”.

Det är egentligen bara en sak man vågar säga om denne Johan Olofsson - han är Ragnar Looströms farfarsfarfarsfarfar. Hans son Mats föddes 1715. Mats växte upp, bevistade husförhör och gifte sig med Brita Andersdotter även hon född 1715. Men han dog 1759. Det kan ju inte förnekas, att det var mödosamt för Brita Andersdotter att sköta både gården och de sex barnen Johan, Anders, Matthias, Olof, Per och Carin. en duktig hjälp måste hon ju ha och hennes val föll på Per Persson, som var bror till en annan bonde i Hållsta by och varit i tjänst hos honom. Det kan ju hända, att Per Persson fattade en glödande kärlek till sin tretton år äldre matmor, men det kan ju också hända, att han tänkte, att snart blir man änkling. I så fall tänkte Per Persson fel. Han fick vänta ända till 1792 innan Brita Andersdotter dog, efter att i 20 år ha varit sängliggande av ålderdom.

Ett kan emellertid utläsas ur husförhörslängderna. Barnen trivdes inte hemma sedan Per Persson tagit husbondevälde. Johan och Anders tar tjänst i främmande socknar. Matthias och Olof söker sin lycka i huvudstaden - Olof 1761 när han var bara omkring 15 år och Matthias omkring 1762 vid 18 års ålder. Deras ungdom är en ganska säker borgen för att de i Stockholm hade vänner och gynnare, som kände dem från hemtrakten och var redo att hjälpa dem. Men nu måste vi lämna de båda ynglingarna för att i ett annat sammanhang följa dem eller åtminstone Matthias på hans väg ad astra.

Per Mattson blev kvar på Hållsta. Han var född 1751 och har på 1780-talet övertagit gården. Hans gamla mor och styvfar hade då ”undantag”. Per Mattsson har gift sig med Kerstin Ersdotter född 1748. Det blev ett högst otidsenligt äktenskap ty makarna fick bara ett enda barn, dottern Brita född 1776. Arvtagerskan till Storgården i Hållsta var naturligtvis ett gott parti, men ingen av hemsocknens unge män lyckades vinna hennes hand. Han var visst från Estuna, Anders Jansson, som blev den lycklige. Han var född 1767 och flyttade när han gifte sig till Hållsta. De får också bara ett barn, sonen Jan född 1798.

När 1800-talet brutit in finner vi denne Anders Jansson och hans hustru Brita som husbondefolk på gården. Och Per Mattsson och hans hustru sitter på ”undantag”. Umgänget med familjen i Hållsta bröts inte av att Matthias familj levde i Stockholm. Man inte bara brevväxlade utan gästade också varandra. Storbönderna kom inte så sällan från Hållsta med frakter till Stockholm och då besökte de alltid det glada hemmet på Rosenlund. Och när Matthias son Carl Fredrik låg i Uppsala följde han med stadsskjutsarna från Hållsta och hälsade på i den gamla fädernegården. När den unge Jan Andersson någon gång reste för att hälsa på släktingarna i Stockholm var det en annan värld han fick se och Jan kände sig kanske djupt okunnig i jämförelse med sina släktingar. Och ändå undrar jag om det inte var en sak, som han kunde slå dem på fingrarna med. Ty se, så som Jan Andersson i Hållsta Storgård kunde katekesen - ja, det var så att Lohäradsborna måste häpna och kyrkoherden full av beundran gjorde en särskild anteckning därom, så att denne Jan Anderssons berömmelse skulle kunna gå till en sen eftervärld.

Per Mattson, Matthias bror, dog 1823 och hade då redan hunnit se sitt äldsta barnbarnsbarn, Brita Stina. Jan Andersson och hans hustru fick fem barn, Brita Stina född 1822, Johan född 1823, Carl född 1825, Anna Greta född 1827 och Gustaf född 1829. Och så är kyrkboken slut och den följande fattas. Det blir en lucka på omkring tio år och när man i nästa husförhörslängd söker, vad Lohärads kyrkoherde har att anteckna om Hållsta Storgård och dess ägare, möter man nya namn.

Bröderna Matthias och Olof

Sällan ägna vi kanske en tanke åt, vilken verklig trädgårdsstad 1700-talets Stockholm var. Det var en hel krans av ”plantager” runt malmarna. Oftast bestod de av en konstrik blomsterparterr och ett stort område med rov-, kål-, rots- eller tobaksodling, genomkorsat av alléer, bestående av äppel-, päron- eller plommonträd. Trädgårdsmästaryrket stod högt i kurs, det räknades underligt nog som hantverk och den som skulle bli trädgårdsmästare måste börja som lärling, sedan gå som gesäll och slutligen inför trädgårdsmästarämbetets ålderman undergå en fullständig examen. Han skulle då ha gjort en ritning till en blomsterparterr och sedan kunna svara på en hel del nog så invecklade frågor.

Troligt är väl, att Matthias Mattson från Hållsta redan i hemorten bestämt sig för att bli trädgårdsmästare. Troligt är väl också att Matthias hört talas om den store Olof Loström, som var en båtsmansättling från Loskälva, och ville bli lika aktad och förmögen som han. Men som lärling måste man ju börja och det var i Ladugårdslands församling som han till en början tog sitt logi. Hans bror Olof torde vid det laget redan varit lärling i guldsmedsyrket. Det är ledsamt, att man måste säga ”troligen” och ”torde” om allting, när det gäller denne Olof. Av allt att döma blev han emellertid juvelerare och dog ogift.

Var Matthias Mattsson arbetade vet vi inte, men - det kan ju ha varit i det väldiga trädgårdsområdet uppe vid Norrtull, som tillhörde den mycket rike trädgårdsmästaren Erik Lindgren. Området var så stort att Lindgren inte kunde sköta det själv utan utarrenderade en vidsträckt plantage till en yrkesbroder, Hindric Ekman,

När Matthias Mattsson och väl även Olof nalkades den dag, då de skulle bli mästare, var och en i sitt fack, så tyckte de, att de burit det bondska namnet Mattsson länge nog. Och för dem föll det sig troligen helt naturligt att ta det namn som de hört sedan barnaår och som burits av deras vänner och bekanta. Så började de någon gång på 1700-talet att kalla sig Loström och de stavade det precis som båtsmansättlingarna med ett o.

Erik Lindgren var som sagt en rik man som 1770 hade hustru, två döttrar och två små söner om sex och tre eller fyra år. Hindric Ekman var också en välsituerad man. Han var född 1724 och hade först varit gift med Anna Säfbom, som emellertid dog den 17 april 1763 och efterlämnande den åtta år gamla dottern Anna Maria och den några månader gamla Helena. Naturligtvis måste Hindric snarast gifta om sig och lilla Helena var bara ett och ett halvt år när hans andra hustru Catharina Wahlström tog hand om henne och älskade henne som om hon varit hennes eget barn. Det var väl däruppe i trädgårdarna vid Norrtull som ungdomskärleken mellan Helena och trädgårdsmästare Lindgrens son Erik spirade och det var väl också där som Matthias Loström först råkade den äldre systern Anna Maria. Hindric Ekman dog 1779. Följande år tändes lampor och stöptes ljus, bakades, bryggdes och fejades det till fest i hans hem, ty då gifte sig Anna Maria Ekman med trädgårdsmästare Matthias Loström. Det var ett hejdundrande bröllop som fru Catharina Ekman kostade på sin äldste styvdotter.

Vi vet att borgarna i Stockholm inte gick av för hackor på den tiden. De hade ryckt upp sig under 1700-talet och nu under Gustaf III gjorde de sig särskilt gällande, bildade borgargarde etc. Förmögna borgare stod inte efter adeln i vanor och sällskapsliv.

Var nu bröllopet nu så storståtligt kan vi lätt göra oss en föreställning hur det gick till där borta på den stora gården i trakten av Haga. Festligt dukade bord med många rätter och mycken dryckjom. Glada gäster i pyntade rococodräkter i många glada färger på såväl män som kvinnor och alla i vitpudrat hår. Männen i vit peruk med kanonlockar vid öronen och stångpiska lindad med svart sidenband (min far berättade att om man inte hade tillräckligt långt hår till detta förlängde man det med en lång smal talgdank, lindade denna och försåg den med en lös hårtofs). Dansen  gick i den av brinnande ljus upplysta salen till spel av violiner, trumpeter, klarinetter och valthorn. Där förde sig ungdomen sirligt i menuett och gavott, åskådade av matronorna som satt utmed väggarna och svalkade sig med sina solfjädrar. Gubbarna samlades på sitt håll med sina stop och tände sina kritpipor och tog sig en pris ur sina snusdosor.

Några år senare gifte sig också den lilla Helena med sin barndomsvän Erik Lindgren. Fru Catharina höll inte bröllop den gången - det stod väl i den rike brudgummens hem. De ungas lycka blev emellertid mycket kort. Helena Lindgren bar sitt första barn under sitt hjärta när hon blev änka och några månader senare dog hennes styvmor Catharina som före sin död bestämt att hennes älskade styvdotter Helena skulle ärva vad hon ägde. Den äldsta styvdottern Anna Maria hade ju fått ett så oerhört fint bröllop i stället.

Trädgårdsområdet i Tanto kallades sedan gammalt Rosenlund. Redan på Tillaei karta 1733 är dess plantagenatur fullt markerad. Området synes då ha varit delat mellan två ägare, Lindroth, som vi inte vet något om, och urmakaren Anders Fredman. Denne senare skall ha varit en duktig yrkesman och skötsam karl vars största berömmelse emellertid paradoxalt nog skulle bli att han 1713 satte sin son Jean till världen, som också blev en skicklig urmakare, men också krogkund och förfallen stackare samt till slut ”hovurmakaren utan ur, verkstad eller förlag”, Bellmans Fredman. Anders Fredman hade fått gården efter sin hustru, men flyttade snart därifrån. Efter hennes död gifte han om sig och bestämde, att hans andra hustru skulle ha Rosenlundsområdet till änkesäte. Han lät också föra dit en mängd timmer att bygga en stuga av, men denna hann inte uppföras före hans död 1737. Änkan torde emellertid ha byggt huset, vilket antagligen var identiskt med ett mindre hus, som enligt muntlig uppgift av grosshandlare Gunnar Looström ännu i hans barndom fanns kvar, men som revs någon gång i början av 1880-talet.

Jean Fredman kunde inte ta vård om sitt och sedan han 1775 gift sig med en änka, som kunde vara hans mor, gled han ohjälpligt utför. Ovisst är om det var han eller redan hans far, som till skomakaren Kröger sålde området mellan Tanto och Nya Trädgårdsgatan. Det var ett område, som Kröger i sin tur sålde till traktören Åkerblom och enligt ”nya” numreringen bär tomtnummer 4 [troligen är det här krogen Rosenlund är belägen och som Bellman talar om]. Tomten nummer 3 sålde han till trädgårdsmästare Jernberg, vars änka 1780 arrenderade ut hälften eller kanske hela sin jordegendom till Matthias Loström. Det är nog troligt att Matthias och Anna Maria så länge de bara arrenderade bodde i fru Fredmans änkesäte, ty ännu på 1790-talet bodde familjen Jernberg kvar vid Rosenlund och troligen i det större av husen som de byggt. Detta var ett tvåvånings vitrappat hus med brutet tegeltak som låg långt in i trädgårdens grönska och stod kvar ännu vid sekelskiftet. Rummen torde ha varit låga och grunden dålig för huset såg ut att ha satt sig. Men Gunnar Looström, som var en nyfiken pojke, vågade sig fram till fönstren och kunde titta in och se att det såg rymligt och trivsamt ut där inne.

Naturligtvis umgicks Jernbergs och Loströms och det kan väl knappast råda något tvivel om att det var i deras hem den verkligen rika änkefru Helena Lindgren gjorde figuranten Abraham Jernbergs bekantskap. Och så blev det bröllop av. Men även nu blev lyckan kort. Helena Jernberg dog 1794 och efterlämnande sitt stora jordinnehav vid Norrtull, ett mycket rikt bo och två små barn, Lovisa Lindgren fem år och Karl Abraham Jernberg två år gammal.

Det är ju helt naturligt att figuranten flyttade till sin rika fru när han gifte om sig. Han beslöt sig därför att sälja sin del av Rosenlundsområdet - och därmed försvinner Abraham Jernberg ur den Loströmska familjekrönikan, fast det skulle vara rasande roligt att veta, om han blev en duktig  trädgårdsmästare eller om han fortsatte på Operans scen, i så fall alldeles säkert en av de rikaste medlemmar balettkåren haft.

När Abraham Jernberg flyttar börjar de Loströmska markförvärven i Rosenlund. År 1793 köpte nämligen Matthias Loström av bröderna Jernberg deras fäderneärvda gård. Marken var till en del ofri, tomtören skulle utgå med 16 riksdaler 4 1/2 skilling och tomten och området höll 75.842 kvadratalnar, priset var 1346 riksdaler 16 skilling och tomten hade numret 3. Länge skulle emellertid inte Matthias Loström få njuta av att sitta som herre på egen gård. I februari 1799 avled han nämligen i lungsot [tbc].
 

Änkan Anna Maria   1755-1836

Anna Maria Loström var 44 år när hon blev änka. Hon hade gård, trädgårdar, tobaksplantage och sex barn att dra försorg. Ingen kan säga att hon inte gjorde detta med den äran. Med smått lystna blickar spanade hon ut över grannens odlingar och när döden tog sin skörd, eller ruin hotade, var hon alltid villig att öka sin egendom. Mjölnaränkan Allwards alldeles rektangulära tomt, nummer 7 i kvarteret, låg förstås lite avsides. Den var genom godsägare Eckermans stora område - nummer 5 och 6, som aldrig varit i Loströms ägo - skild från hennes gamla markinnehav. Stor var den inte heller den Allwardska tomten, den höll endast 25.300 kvadratalnar. Anna Maria köpte den, tomtören skulle utgå med 3 riksdaler 16 skilling. Bara tre månader senare inropade hon på stadsauktion den stora tomten nummer 4, förut ägd av skomakare Kröger och traktören Åkerblom. Man kan få saker billigt på stadsauktioner. Anna Maria betalade bara 470 riksdaler för det 47.160 kvadratalnar stora området, för vilket hon skulle ge 4 riksdaler 11 skilling specie i tomtören.

Till närmaste grannar åt Nya Trädgårdsgatan till hade Anna Maria trädgårdsmästare Gillberg, men hans stora med stenhus bebyggda tomt var inte till salu, Men bakom dess grönskande träd kunde man skönja ett bergigt område som tillhörde den avlidna skarprättarbetjänten Hellgren. Och nu gjorde hon åter ett stort markköp. Området omfattade 42.500 kvadratalnar och dess enda bebyggelse utgjordes av skarprättarbostället. Tomtpriset var 2 riksdaler 11 skilling och tomtens nummer var 1. Det var väl minnet av tomtens forne ägare som gjorde att detta område ännu på 1900-talet kallades ”Rackarbergen” (på denna tomt är nu södersjukhuset beläget).

År 1825 skulle de Loströmska egendomarna nå sin största yta. Sonen Johan Gustaf, som i sinom tid blev ålderman i trädgårdsmästarämbetet köpte detta år den väldiga Gillbergska tomten nr 2 i kvarteret och utökade släktdomänerna med inte mindre än 93.443 kvardratalnar. Nu stiger den i Loströms ägo varande Stockholmsjorden till den verkligen imponerande arealen av 284.235 kvadratalnar (ett område lika stort som Humlegården).

Till följd av krigen under 1800-talets början steg skatterna oerhört. Man måste betala skatt för allt upptänkligt t.ex. finare kläder och finare lösöre. Förvånad är man därför inte att Anna Maria för att få skattelättnad, år 1815 sålde till sin son Carl Fredrik, som då var kamrer, tomten i hörnet mellan Tanto- och Trädgårdsgatorna. Visserligen var de flesta av Anna Marias tomter på ofri grund, men i uppgörelsen med ägaren, Staden, hade hon full äganderätt till dem för all framtid, om det fanns bebyggelse på dem och de inte låg i lägervall. På ett par av tomterna hade därför Anna Maria boningshus och trädgård och på de övriga tobakslador. Därför kunde strid om äganderätten aldrig äga rum. Efter vad fru Reenstierna skriver i Årstaboken skötte hon inte bara trädgård utan också tobaksodlingen synnerligen väl. Fru Reenstierna konstaterar avundsjukt att Anna Marias tobak stod mycket vackrare än hennes egen. Hon hade tydligen sett det, när hon varit på te hos gamla fru Loström i hennes välskötta trädgård.

Hur väl Anna Maria än såg om sina odlingar var det inte utan risk med tobaksplantager. Min far berättade en gång att han hört talas om en olycka som hade inträffat en gång under en sommardag. På morgonen hade Farbror Janne (Johan Gustaf) varit ute på fälten. Han hade gått lycklig och sett på de granna tobaksplantorna i solskenet. Men så plötsligt vid middagstiden steg svarta moln upp som vräkte ur sig hagelskurar så kraftigt att tobaksbladen slogs sönder och hela skörden blev spolierad. Turligt nog var inte förlusten fullständig. Vid denna tid var nog cigarrer av Stockholms­tobak inte särskilt omtyckta. De gick redan då under namnet ”Skinnarvikshavanna”. Mycket gick väl förlorat av för tidig skörd, men det som samlades in fick, som det allra mesta av dessa odlingar, gå till snus som i dessa tider var en mycket begärlig vara. Hela svenska folket snusade, såväl män som kvinnor upp i högsta societeten. Man tycker det är egendomligt, när tobaksrökning för damer ansågs oanständig, att det alls inte väckte någon förvåning att damer på kafferep tog fram ur sin pompador en liten snusdosa av silver eller guld och med en liten minimal sked tog sig en pris. En sådan liten snusdosa, som tillhört Christina Loström-Wäsström, har jag bevarad i min ägo. Den är av förgyllt silver med lock och botten av karneol.

Av sönernas studier framgår att Anna Maria med förunderlig energi höll familjen på hög borgerlig standard och i Årstaboken får man ännu tydligare bevis därpå. Man finner nämligen i dessa anteckningar att någon Loström ofta är med när traktens förnämsta borgare, såsom bokhandlare Törnqvist, Bryggare Schneider, Bagare Sundell, doktor Wetzel m.fl. är församlade för viktiga spörsmål och gillen. Looströmarna måste också haft ett mycket belevat sätt eftersom de alltid blir så artigt välkomnade av frun på Årsta som var så pretentiös mot andra. Rent märkligt är det att i den ampra damens dagbok, där hon vräker sin vredes skålar över medmänniskor både släkt och vänner, men aldrig finner henne skriva något ofördelaktigt om Looströmarna. Ändå tycks hon förhandlat med dem i saker som lätt kunnat reta den tjurskalliga gumman. Hon rådfrågar Jean (Johan Gustaf) om sina trädgårdsanläggningar och Carl Fredrik i sina juridiska spörsmål. Hon till och med  söker upp honom i sådana ärenden på hans rum på rådhuset. Annars går deras sammanträffanden så till att Carl Fredrik, när han är på sin söndagspromenad med Ryttmästare von Moltzer, besöker Årsta. Fru Reenstierna har då så mycket att tala om, att de ofta måste stanna till frukost eller middag. Sällan har hon stora middagar, men när har hon sådana med 10-15 rätter, inbjuder hon nästan alltid någon Looström, vare sig det är släkt eller andra hon har hos sig. I synnerlig gunst hos fru Reenstierna står Carl Fredriks fru, kamrerskan Maria född Lindström. Den nådiga gumman reser till henne på kafferep och andra fester och tillsammans med henne företar hon åkturer i staden, där de går omkring och tittar på hattar, schalar och annat bjäfs. Någon gång går de också på spektaklet (teatern) tillsammans. Särskilt vackra ord skriver hon i sin dagbok om kamrerskan Looström, när hon fått besök av henne under en svår sjukdom.

Att Looströms var välsituerade redan på denna tid framgår också av Årstaboken. Fru Reenstierna berättar nämligen att Jean (Johan Gustaf) liksom en del borgare skaffat sig en ”fåfänga”, d.v.s. en sommarstuga, vid Segeltorp 1818. Till denna var hon inbjuden och reste med Ryttmästare von Moltzer och Carl Fredrik på invigning. De välkomnades där av Jean som dukat upp till ett muntert kalas  i den vackra lilla byggnaden, som låg i en vacker trakt och hade en gudomligt majestätisk ek framför trappan.

Stockholms borgerskap hade vid denna tid militärkår och i den var Johan Gustaf installerad och skall enligt Årstaboken den 12 februari 1818 varit på möte och svurit huldhetsed till konungen, varefter han varit på middag på börsen, bekostad av konungen. Troligen var Johan Gustaf beriden, ty fru Reenstierna omnämner att han av henne köpt ett par silversporrar, som tillhört hennes framlidne son. [Han drunknade i Årstaviken]

Som synes kan man genom Årstaboken bara få så att säga yttre konturer av denna gamla första familj Looström i Stockholm. Men så mycket säger den att denna äldsta borgarfamilj arbetade upp sig till en aktad ställning i Stockholm och vi, arvingar från dem kan med stolthet se tillbaka på dem och är skyldiga att vörda deras minne.

Anna Maria var inte bara en skicklig affärskvinna och husmor utan också en mycket god mor och farmor. Hon är en verklig stammor för släkten Looström. Rosenlund skötte hon så att alla kände sig hemma och trivdes där. Med kärleksfull hand såg hon om både sina barn och barnbarn och alla var de varmt fästade vid henne. Man ser i brev som finns bevarade från när barnbarnen skriver till varandra, att de inte glömmer att sända hälsningar till kära farmor. Det var inte heller att undra på, ty roligt och glatt var det när de samlades i det gästfria hemmet på Rosenlund, t.ex. vid midsommar. Då lövades en tom tobakslada och där gick dansen i gladaste jubel, berättade barnbarnet Mathilda Wesström för mig. Anna Marias stora energi kom också väl till pass när ättlingar till henne dog tidigt och efterlämnade en stor barnaskara. Hon såg till dem alla och med hennes bistånd fick de en mycket välvårdad uppfostran, vid universitetet och pensioner etc.

Om det finns något porträtt av henne vet jag inte. Inte heller vet jag om det talades bland de gamla, om hur hon såg ut. Ett minne finns dock och det är ett skaldestycke som skildrar en episod från hennes ungdom, vilken visar hur orädd och kavat hon var. Skalden G. H. Mellin hade av sin gode vän Carl Robert fått höra om denna episod och har besjungit den i en rimmad novell ”Brödratvisten” som står införd i en julkalender på 1830-talet. Troligen har nog Mellin, för han var studentkamrat med Carl Robert, träffat Anna Maria, när hon sitter ålderstigen på Rosenlund så den delen av dikten är autentisk. Men tiden för det olustiga uppträdet måste vara fel, ty vid Gustaf III:s ryska krig var Anna mer än 30 år och mor till tre barn. Korrigeras tiden till Gustafs revolution 1772, så får vi tidsuppgifterna att rätt bra gå i lås. Dikten, trots sin tungrodda versform och högtravande fraser, ger en vacker bild av en klok och kraftig kvinna och god mor.

Min far har berättat historien för mig som han hört den från sin far. Episoden, som skalden broderat ut, lär vara följande: Som ung flicka hade Anna Maria en natt blivit väckt av ett vapenbrak. Hon rusar upp och fann sina bröder i ett vilt handgemäng. Då den ena var ”hatt” och den andra var ”mössa” hade de i politiks dispyt kommit i så häftigt ordbyte att de gripit till vapen mot varandra. Hon klädd i nattdräkt kastade sig orädd mellan dem, grep sablarna och kastade ut dem genom de stängda fönstren och fick bröderna att sonas.

Fru Anna Maria blev väldeligen firad på sin 75-årsdag. Där borta i Rackarbergen knallade då inte mindre än 75 skott och det blev ett väldigt ekande över hela staden. Det berättas att kung Carl Johan, som var rädd för upplopp, besteg en springare, tog följe med sig och red dit upp. Den gode kungen kom nu inte för att gratulera. Snarare var han smått svag i knävecken när han nådde fram till festen. Rättegång blev det ju men Pehr Mathias, som tillfrågades hur många skott han skjutit, lär ha svarat att han skjutit så länge krutet räckte - ett svar som inte föranledde någon straffåtgärd.

Anna Maria övergav aldrig Rosenlund. När Carl Fredrik gifte sig fick han först ta det lilla huset till bostad. När hans familj sedan blev större lämnade Anna Maria det större huset till honom och flyttade själv in i det lilla. När så äldsta dottern Brita Catharina blev änka flyttade hon till Anna Maria och skötte hennes hushåll mot en för den tiden rundlig avlöning. För övrigt hade de en dräng som ryktade Anna Marias häst och en piga som mjölkade hennes två kokreatur.

Anna Maria Loström levde tills hon blev 81 år 1836. Tack vare sin stora omtanke för barn och barnbarn efterlämnade hon inte mycket pengar. Allt det hon kunnat ge, hade hon lämnat dem medan hon levde. Hon hade sett till att de alla fått en god uppfostran och hon hade bistått de faderlösa barnbarn­en oerhört. Hela Looströmska släkten var därigenom vid hennes död mycket välsituerad. Barnen fick ärva jord som till en del var intecknad. Men den inlöstes senare av Johan Gustaf. I bouppteckningen efter Anna Maria står upptaget två fordringsägare. doktor Lake som skulle ha 50 Rdr för att han skött henne och ”Skarpman” som skulle ha 6:32 för åderlåtning och blodiglar.

Matthias och Anna Maria Looström hade sex barn, tre söner och tre döttrar. Den äldsta dottern Brita Catharina gifte sig med trädgårdsmästare Landberg. Den andra dottern Elisabeth vistades i hemmet. Den yngsta dottern Anna Christina torde varit född 1799 efter sin fars död. Hon blev gift med kamrer Wäsström i Riksbanken.

Några direkta upplysningar om hur Loströms bodde på Rosenlund kan man inte få - men vi kan ändå så att säga kasta en sidoblick in i det gamla Loströmska hemmet på rosenlund under dess glanstid. Anledningen är djupt sorglig. Troligen hade Matthias och Anna Marias andra dotter Elisabeth ärvt sin fars sjukdom [lungsot, tbc],  annars skulle hon väl näppeligen vara ogift, när han 1824 vid 40 års ålder avled. Men trots detta är Elisabeth Loström en verklig liten 1800-tals borgarprinsessa, där hon träder oss till mötes från sin boupptecknings gulnade blad.

Man kan se henne när hon far bort till någon bjudning i sin eleganta sidenpelis med bräm och i kapott med plymer, samt med sitt franska guldur instucket i klänningens veck och med en sidenridicule med silverlås i handen samt örhängen med pärlor. Om luften blev kvav på bjudningen eller samtalet blev irriterande tog hon upp sin emaljerade luktvattenflaska för att ur den hämta nya krafter. Man kan också tänka sig henne en strålande sommardag när hon vid sin valnötfanerade byrå belagd med marmorskiva tog på sig en ljus nättelduksklänning för att gå ut i sin mors trädgård och samla rosenblad och lavendel till sin potpurrikruka.

Länge skulle det inte dröja förrän Anna Maria åter skulle se ett av barnen sändas i mullen. Denna gång gällde det hennes kanske mest hoppningsfulle son kamreraren Carl Fredrik. Han avled nämligen 1827 endast 40 år gammal och efterlämnade änkan Maria Charlotta, född Lindström, och sju barn i ålder mellan 19 och 5 år [av totalt åtta barn hade ett dött 1825 vid 3 års ålder].

Carl Fredrik var Anna Marias äldste vackre son som hon kunnat lita sig till så mycket och som alltid varit henne till så stor glädje. Han var hennes stolthet och hade alltid visat framgång i såväl studier som allt annat. Efter studenten hade han fortsatt vid universitetet  och där avlagt juridisk examen varefter han lyckats komma in i ”verken” d. v. s. statens verk. Det var den tidens förnämligaste sysselsättning en borgarson kunde nå.

Att han verkligen legat i Uppsala ser man av studentkatalogen för år 1799, där han står upptagen som medlem av Stockholms nation. Det är vid denna tid som han ändrar familjenamnet och börjar stava Looström med två o. Så omotiverat var det inte för i gamla tider stavades Lohärad med två o. Han hade dessutom anledning att skilja namnet från båtsmännens namn vid Loskälva, som av bostället fick namnet Loström med ett o. De gamle har också berättat att han inte fann sig i att i denna så fransktalande tid bli kallad ”Låström”. [Både Lohärad och Loskälva stavades under 1600-talet omväxlande med ett och två o. I gamla dokument kan man läsa om både ”Looheredt Sochn” och ”Looskielfua”. Namnet Loskälva har inte något med ”darra” att göra utan det kommer från ett fornsvenskt ord ”skialf” med betydelsen ”utsiktspunkt”.]

Mycket vet släkten nu inte om Carl Fredrik. Man har bara hört talas om att hans frånfälle kom hastigt. Han hade blivit så häftigt upprörd över något att han föll samman och dog. Äldste sonen Carl Robert blev underrättad om det på gatan när han var på väg hem från gymnasiet. En bryggarkusk som just kom från Rosenlund stannade och sade: ”Jag kan tala om för lille herrn att herrns far är död”. Förtvivlad skyndade Carl Robert hem, men kom för sent. Han fann sin far död.

Några brev eller andra skrivelser av Carl Fredriks hand finns inte kvar. Men jag har ändå lyckats spåra upp några belysande uppgifter om honom. I en chiffonjé, som jag ärvt efter min farfar har jag påträffat några gamla papper, som kan ge en viss vägledning. Där fanns en fullständig avskrift av den märkliga, för oss ofattbara dikten ”Röfvarna”, som tyder på att han torde haft visst politiskt intresse. Där fanns också ett par hyllningsdikter som är ställda till Carl Fredrik och ger viss information om honom. En av dikterna är författad av J.M. Hellstedt. Han var tydligen en gammal Uppsalakamrat som varit med på kalas på Rosenlund på Fredriksdagen den 18 juli 1814 och hållit detta tal på vers. Konceptet är inte renskrivet men är mycket högtidligt tillställt Kamreraren i Kongl. Justitie collegium herr Fredrik Looström. Han börjar sitt tal mycket studentikost till värdinnan och lyckönskar Fredrik till att han fått en så älskvärd maka som ordnat denna fest till honom. Han fortsätter sedan i en vers:

Dessa hyllningsdikter ger oss, om än knapphändigt, dock en del upplysningar om Carl Fredrik och sammanställer man dessa med de korta meddelanden om honom, som man finner i Årstaboken, ger de en bra karakteristik. Fru Reenstierna skriver i sin bok om hur hon under många år använder sig av honom i juridiska spörsmål och gärna ser den belevade mannen på fest på Årsta.

Carl Fredrik är en kraftkarl och det är främst genom honom som släkten får anseende i Stockholm. Som äldste son i hemmet på Rosenlund är det han som av bröderna efter deras fars frånfälle tar sig an syskonen och blir som en ”andre far” för dem. Han hjälper sin mor i råd och dåd med deras uppfostran och står henne bi vid alla hennes tomtköp. Enligt hans nationskamrater bar han huvudet högt. Det var nog inte svårt för honom för det är ett gammalt arv som de flesta Looströmar har. Det är väl ett arv från de gamla ”svearna”. Sin stora energi hade tydligen Carl Fredrik ärvt efter sin mor Anna Maria, liksom sin varma kärlek till släkt och vänner. Det belevade sätt som han enligt Årstaboken alltid visade är särskilt beundransvärt eftersom hans far ju var bondson. Han umgicks i överklassen och var till och med god vän med en adelsman, Ryttmästare von Moltzer, med vilken han brukade företa söndagspromenader. Adeln som på den tiden så höll sig på sin kant.

Man kan se på ett miniatyrporträtt, infattat i guldram som Ivar Looström äger, att Carl Fredrik var en mycket vacker man. Han har nordiskt utseende med de typiska Looströmska dragen. Profilen är skarpskuren, ögonen blå, håret cendréfärgat och det ligger något mycket bestämt över ansiktet. På porträttet förefaller det som om han inte var kraftigt byggd, och så var väl förhållandet efter vad man kan utläsa av den andra hyllningsdikten. Den säger ju, att han var sjuklig. Troligen hade han smittats av sin fars sjukdom  och hade klena lungor [lungsot, tbc]. Av porträttet liksom av bouppteckningen efter honom framgår att han var ytterst välvårdad i sin klädsel. Han visste: ”att som man är klädd blir man bedd”. Carl Fredrik gick klädd efter dagens mode och genom porträttet och bouppteckningen kan man fä en viss uppfattning.

Carl Fredrik hade alldeles säkert för vana att om morgonen göra omsorgsfull toalett. Han använde nog sitt tennfat, sin örslev och tandpetare av silver för att sedan ta på en av sina blåa frackar, samt en vit stärkkrage som med sina styva spetsar sköt upp på kinderna, s.k. ”fadermördare”. Med ett blått band om halsen fäste han ett spetskrås som fyllde västöppningen. Benkläderna var ljusa och åtsittande och försvann ner i höga svarta kalvskinnsstövlar med breda fastsydda gula nedvikningar. Håret var kortklippt och friserat till tupé och en hög pannlugg.

Han gick så på promenad vilket han efter Årstaboken ofta gjorde om söndagarna tillsammans med sin vän Ryttmästare von Moltzer. Då tog han på sig sin höga svarta cylinderhatt med raka brätten och om det var kyligt en lång överrock som knäpptes med stora blanka knappar i den starkt insvängda midjan och var sydd med mycket stora uppslag samt en rak krage som stod högt upp i nacken. Var det varmare i luften tog Carl Fredrik nog bara sin stora slängkappa och svepte om sig.

Vi kan också förstå av bouppteckningen att han, innan han började sitt arbete för dagen, intog en stadig frukost i hemmets matsal med dess solida matbord med 12 rottingstolar och att han därvid drack te ur de stora tekopparna - kaffe hade inte funnit vägen till Rosenlund. Kanske drog han också ett bloss ur sin silverbeslagna sjöskumspipa. När han skrivit ett brev vek han ihop papperet och förseglade det med lack och med sitt petschaft försett med karneol - kuvert använde man inte. Skulle Carl Fredrik ned till sitt rum i Rådsturätten så lät han spänna för sin schäs eller sin bredsläde. Var det vinter och mycket kallt, tog han på sig sin vargskinnspäls när han åkte ”ned till stan”.

Och vi kan tänka oss familjen några timmar senare samlad kring middagsbordet, där fru Maria Charlotta serverade soppan ur den stora terrinen av tenn. Sedan balanserade man kötträtten på knivbladet till mun. Gaffel använde man inte. Hade man några, var de av järn och med vassa spetsar. Det ansågs ohyfsat att sticka en sådan i mun - man kunde ju såra sig. Och vi kan tänka vidare. Kanske kom det främmande till kvällen. Då begagnades alldeles säkert förmaket, vars utseende vi kan rekonstruera - visserligen med risk att göra ett och annat misstag.

Mahognysoffan hade väl sin plats på rummets ena långvägg. Till denna hörde åtta stolar och fyra taburetter och framför soffan stod helt säkert alrotsbordet. Från väggen ovanför soffan blickade väl två av de fyra, i bouppteckningen upptagna familjeporträtten, ner på sina efterkommande. I taket hängde en ljuskrona. Någonstans - kanske vid dörren till matsalen - stod mahognybyrån med vit marmorskiva. På denna stod den lilla förgyllda pendylen som smått speglade sig i spegeln i mahognyram som hängde över byrån omgiven av två lystrar. Vid ett av fönstren hade förstås fru Maria Charlotta sitt sybord och mellan fönstren stod kanske klaveret. Över klaveret kan vi ju tänka oss de två andra familjeporträtten och någonstans i dess omedelbara närhet den fiol, och de två flöjter och den trumpet som inventariet upptar och som tyder på riktiga små familjekonserter.

Om dörren stod på glänt kunde kanske gästerna, medan de lyssnade till musiken, kasta en blick in på de vita möblerna i sovrummet dit kamreren drog sig tillbaka sedan han lyst den sista gästen ut genom farstudörren. Den höga vita dalkarlsklockan i salen, krönt av en gyllene tupp, slog då nattimme. En välbehövlig vila fick han tillsammans med sin fru i den stora dubbelsängen på mjuka fjäderbolster - madrasser fanns inte.

Carl Fredrik bodde hela sitt liv på Rosenlund. Av allt att döma logerade han som gift först med sin fru i det lilla huset. När sedan barnaskaran tilltog, och större delen av hans syskon flyttat från det gamla hemmet hos Anna Maria och skaffat sig egna hem, bytte han och hans mor bostäder. Hon flyttade in i det lilla huset och han drog in i det stora med sin familj. Här lever sedan Carl Fredrik till sin hastiga död 1827. Det är från detta hus i Rosenlund som bouppteckningen är gjord.

Carl Fredriks död vid så unga år var ett hårt slag för både familjen och den övriga släkten. Han var den ledande lagkunnige kraftkarlen bland Looströmarna som ingen i släkten kunde ersätta. Det visade sig längre fram, när rådman Martin började sitt svekfulla verk och som resulterade i att det stora tomtområdet vid Rosenlund gick över i rådmannens och hans bulvaners händer.

Efter makens död stannade Maria Charlotta med alla barnen kvar på Rosenlund i det stora huset. Där levde de tryggt under Anna Marias skyddande hand. Maria Charlotta torde inte haft någon större förmögenhet utan det är farmor Anna Maria som med rika bidrag ser till att barnen får en god uppfostran. Hon bekostade skolgång åt dem alla i privatskolor - folkskola fanns inte ännu - och för Carl Robert och Per Johan Casper ombesörjer hon även studier vid universitetet i Uppsala.

Maria Charlotta bodde kvar på Rosenlund ända fram till dess att flera av barnen hade gift sig. Den tomt som maken  köpt av Anna Maria 1815 säljer hon då till sin måg bokhandlare Nils Lundequist och flyttar till Hornsgatan 21. Här stannar hon till sin död 1860. Av hennes bouppteckning framgår att en stor del av lösöret från Rosenlund skingrats. Det hade gått över till barnen. Det är egentligen bara två saker  hon köpt - silvergafflar och en sak, som kunde vara rätt så trevligt att ha för en äldre dam, som bodde vid Hornsgatan, nämligen en skvallerspegel.

Carl Fredrik Looström och Maria Charlotta född Lindström efterlämnade [vid Maria Charlottas död] fem barn, tre söner och två döttrar [av totalt åtta barn hade tre dött åren 1825, 1837 och 1842]. Parets första barn Maria Carolina var gift med Possessionaten, Bokhandlaren, Filosofie Magister Nils Wilhelm Lundequist. Hon föddes på Rosenlund 1808 och dog i Uppsala vid 29 års ålder 1837. Hon efterlämnade en späd dotter Mimmi. Att döma av ett brev som fanns bland morbror Carl Roberts gamla papper skulle Mimmi, sedermera som fru Henström, komma att få se nöden i vitögat trots att hon fått ärva en stor förmögenhet efter sin far.

Lundequist var en mycket bemärkt person i samhället. Han öppnade en bokhandel i Stockholm vid Myntgatan som han senare överlät till sin svåger Carl Robert på 1830-talet, efter att denne hade tagit kameralen i Uppsala och skulle gifta sig. Likaså satte Lundequist upp en bokhandel i Uppsala, som fortfarande bär hans namn och är bestående som lärdomsstadens förnämsta. Han intresserade sig även för lantbruk och gav ut skrifter inom området som belönades med lantbruksakademins stora pris. Han skaffade sig även egendomar. En tid ägde han Gudhem där han framför allt hade osttillverkning och levererade ”Gudhemsost” som länge prisades i hela landet och gav honom goda inkomster. Senare skaffade han sig Slätte egendom, där han dog 59 år gammal 1863. Han var då omgift sedan 1846 med Sophia Henrika Hollander.

Lundequist var en kraftnatur som i råd och dåd alltid höll ihop med den Looströmska släkten. Han gick så upp i sitt arbete att han mången gång kunde bli så tankspridd att han stod främmande för omgivningen. Det berättades helt skämtsamt att han, när han bodde intill Rosenlund vid Krukmakargatan, gick så helt upp i sina projekt att han gick ut på stan i bara kalsongerna.

Carl Robert Looström   1811-1889

Äldste sonen i Carl Fredrik och Maria Charlottas barnaskara var Carl Robert. Eftersom Carl Robert är min farfar så har jag så mycket upplysningar om honom att jag skulle kunna skriva en särskild krönika om honom och hans familj.

När Anna Maria dog var Carl Robert en välbärgad man. Efter att ha tagit kameralen i Uppsala, var han bokhandlare, bokförläggare och tjänsteman i Riksbanken. Han var då också gift med sin första hustru Maria Zimmert, som lär ha varit hans ungdoms stora kärlek. Hon var dotter till handlanden Zimmert på Söder och hans maka född Schneider (dotter till bryggare Schneider). Man då kan förstå att hon förde inte så oansenlig förmögenhet till boet. De bodde aldrig på Rosenlund utan hyrde bostad några år ute i staden. Men snart köpte Carl Robert egendomen 26 Högbergsgatan, där de inredde ett vackert hem åt sig trappa upp i gathuset till höger om gårdsporten. De fick barnen Carl, Gustaf och Maria men deras äktenskapliga lycka blev inte lång för när Maria kom till världen 1845 avled fru Maria i barnsäng.

Carl Robert var då bokhandlare, bokförläggare och kamrer i Riksbanken och måste se sig efter hjälp till skötseln av sina tre små barn. Han fann hjälpen i sin kusin Sara Looström och med de gifte sig 1847. I detta senare äktenskap fick Carl Robert också tre barn nämligen Robert Theodor, Axel Henrik och Hjalmar. I Riksbanken var Carl Robert först kassör och därefter kamrer och avancerade sedan till Bankokommissarie 1870 [hans namnteckning finns på vissa enkronassedlar -  s.k.”ko-tior”], från vilken post han avgick med pension och dog 1889. Fru Sara slutade sina dagar 1900.

Den plats Carl Robert hade i Riksbanken gav honom förutom lön även rätt till sportler [= ung. extra arvoden] och eftersom han dessutom hade bokförlag och förlade en del skolböcker kunde han så småningom samla på sig en rätt stor förmögenhet. Att han kunde åta sig så mycket arbete möjliggjordes genom att han hade dagen indelad efter ett visst schema. Han steg upp kl. 6 och sedan gick allt efter klockslag.

Carl Robert hade övertagit sin farmor Anna Marias roll att samla släkten. Hemmet vid Högbergsgatan var mycket gästfritt. Det gällde främst söndagar eftersom han inte ville han bli störd övriga dagar. Han räknade med att se barn och alla barnbarn och andra släktingar hos sig på middag. Särskilt festligt var det på Carl Roberts födelsedag. Då tog han emot så många vänner från banken och från släkten att vaktmästare anställdes. Det blev riklig traktering och jubel och sång. Många Looströmar var musikaliska och kunde spela och de flesta hade sångröst. Själv var Carl Robert tenor så det blev både duetter, kvartetter och blandad kör.

Carl Robert lär ha varit både sträng och häftig, men alltid rättvis, så han var varmt älskad av alla. För syskonen var han alltid storebror som de kunde vända sig till med sina bekymmer. Ofta hörde man honom säga att han hjälpt hela släkten ekonomiskt. Men man bör tillägga att han gjorde det på ett praktiskt sätt så att de hade nytta av hjälpen.

Att Carl Robert verkligen hade ordning i sina affärer ser man på hans minutiöst förda kassaböcker. Hans ordspråk lär ha varit till de unga: ”Det är av de små utgifterna man blir fattig.” Emellertid missunnade han sig själv tydligen inte något, utan var med överallt i Stockholmslivet. Sällan var det en konsert i staden som han inte besökte och i de många föreningar och sällskap som S.H.T. och Par Brikoll var han en av de ledande männen. Mycket av sin dyrbara tid ägnade han även samhället. Han var t.ex. kyrkvärd i Katarina församling i många år. Han blev belönad för sin nit och redlighet med riddartecknet av Nordstjerneorden.

Carl Robert tog väl hand om sina barns uppfostran. Sonen Carl studerade vid gymnasiet, tog studenten och fortsatte sedan i Uppsala till kameralen. Carl var en glad sällskapsbroder, som gjorde sig gällande med sin vackra barytonröst i lärdomsstaden. I brev till sin far Carl Robert berättar han att han till och med varit på fest hos landshövdingen. Carls sångarnamn var ”Calle Loo” och han omnämns så av samtida Uppsalaskildrare. Tillsammans med Hjort, Åbergson och Platin bildade han en studentkvartett som uppträdde inte bara i Uppsala utan runt om i hela landet. Efter examen fick Carl anställning i Riksbanken. Men hans levnad blev inte lång. En halsåkomma ändade hans liv redan vid unga år [han dog 1871, 33 år gammal].

Av syskonen var det sonen Gustaf som till utseendet var mest lik sin far. På ett tecknat porträtt av honom, som jag äger, ser man att han bär de Looströmska nordiska anletsdragen när de är som vackrast. Av syskonkretsen var Gustaf mycket avhållen för sitt glada kärvänliga sätt och för sin stora väl utvecklade förmåga att spela piano. Eftersom han inte hade stort intresse för studier, slutade han läsa efter det han gått igenom Katarina 5-klassiga läroverk. Han hade för avsikt att ägna sig åt boktryckaryrket. Han hade emellertid klen kroppsbyggnad och att dra tryckpressar var för hårt arbete för honom. Han fick snart  en lungsjukdom och hans far Carl Robert skickade honom då efter läkares ordination på en lång sjöresa, som var den tidens sätt att bota klena lungor. Gustaf for med segelfartyg över haven och kom så småningom till Sicilien. Men då var hans krafter slut och hans liv ändades. Han ligger begraven på en kyrkogård i Palermo. Carl Robert skickade en sten med sonens namn. Den pryder Gustafs grav.

Den enda dottern Maria hade ett mycket avvikande utseende mot övriga Looströmar. Visserligen hade hon en ståtlig figur, men hennes anletsdrag var inte vackra och de förhöjdes inte av att hon var så närsynt att hon alltid måste bära pincenez. Men hon hade en underbart vacker altröst. Den var så stor att hon, när hon sjöng solo i något oratorium i Uppsala domkyrka, fyllde hela lokalen med sitt välljud. Hennes far såg också till att hon fick sin röst väl skolad. Hon sjöng på akademin för Professor Günther som visade stort intresse för hennes utbildning. Att rösten måste ha varit ovanligt vacker framgår av att den särskilt lovprisades av en recensent i en tidning från en elevuppvisning i akademin. Hon hade stor glädje av sin sång och blev medlem av det lilla musikaliska sällskap som Oscar II hade på slottet och som sammanträdde mest varje vecka. Hon hade ofta nöjet att sjunga tillsammans med kungen i duetter och kvartetter m.m.

Maria blev gift 1876 med vice häradshövding Viktor Lennart Groll som snart avancerade till landshövding i Kalmar och på 1880-talet utnämndes till civilminister i Boströms regering. I denna stannade han till 1896 då han antog platsen som landshövding i Stockholms län. Han hade knappt tillträtt denna befattning förrän han på en besiktningsresa i länet dog på tåget i hjärtförlamning. Maria var verkligen ett stöd för sin make på hans höga poster eftersom hon var född att representera. Hon visste allt om etikett och höll orubbligt på den. Då hon alltid var ytterst elegant klädd och hade det Looströmska högdragna sättet särskilt utpräglat, framträdde hon verkligen som landshövdingska och statsrådinna med den äran. Alla kände en viss vördnad för henne.

I Stockholm bodde Grolls som nygifta vid Karlavägen mitt för Floras kulle och i Kalmar på residenset. Bara under sommarmånaderna hade de en mindre våning på Kalmar slott. Under ministertiden hyrde de en stor representationsvåning på Sturegatan intill Stureplan och från denna hade de inte hunnit flytta när maken dog.

Som änka flyttade Maria samman med sin svägerska Hilma Groll. De hade en mycket förnämlig våning på Karlavägen i hörnet av Karlaplan. Där samlade Maria släkten varje år till en stor festsupé. Alla blev bjudna som var så stora att de bar frack - vid denna tid hade man frack vid både konfirmation och studentexamen. Maria vistades många år om somrarna i Hjo. Men då läkarna ansåg luften där för stark för henne bytte hon och valde Borgholm i stället. Flera somrar tog hon där emot sin brorsdotter Elisabet. Maria hade emellertid högt blodtryck och avled hastigt i Borgholm 1913.

Robert Theodor Looström   1848-1926

Sonen Robert Theodor född 1848 visade redan tidigt praktisk läggning. Han lär vid 15 års ålder byggt en roddbåt som kom till stor användning. Hans far Carl Robert ansåg det därför lämpligt att låta honom söka till Teknologiska institutet, numera Tekniska Högskolan. Efter avgångsexamen därifrån köpte hans far, på inrådan av professor Eneberg, en mekanisk tunnbinderifabrik till honom. Den låg vid Krukmakargatan på Södermalm i Stockholm 1868.

Fabriken såldes av G. Bengtsson-Oxenstierna som hade väntat sig stora räntor på kapital genom att låta tunnbindare Carlsson anlägga fabriken på sin egendom som var Emanuel Swedenborgs bekanta trädgård. Carlsson hade emellertid vanskött sig och gjort konkurs. Oxenstierna måste överta fabriken och utannonserade den för försäljning. Men det var det svårt att finna köpare eftersom ångmaskiner funnits endast kort tid och mekaniska fabriker var något nytt på 1860-talet. Robert Theodor var ensam spekulant och kunde driva ned priset. Vid uppgörelsen sänkte han ytterligare priset med två tusen kronor genom att minska den stora tomten med den del som låg åt Hornsgatan till och nu ger plats åt två gathus. Robert Theodor köpte fabriken med alla maskiner och övriga inventarier tillsammans med den stora tomten för 23 tusen kronor. Han var då 20 år gammal och hade väl senare inte lyckats så bra med driften av fabriken om han inte genom hans fars förmedling fått med sin farbror Johan Gustaf till hjälp med kontorsgöromålen.

Robert Theodor fick snart igång fabriken. Tunnbinderi var i dessa tider ett mycket viktigt yrke. Man kände inte något lämpligare material än trä att göra alla sorters kärl av - från stora fat och tunnor för öl och vin till allehanda ämbar och bunkar i hushållen. För frakt använde man packfjärdingar som lätt kunde rullas och förflyttas med handkraft - man hade ju varken lyftkranar eller bilar. Tunnbinderiet blev naturligtvis billigare att utföra med maskin än för hand och kundkretsen växte snabbt inte bara i Stockholm utan i hela landet.

Tunnbindare var besvärliga arbetare. De kom från spridda delar av landet och var inte vana att ha någon stadigvarande arbetsplats. De vandrade som gesäller från gård till gård och tillverkade tunnor och träkärl till hushållen. På fabriken hamnade en brokig samling av även tyskar en tid och så många skåningar ett tag att en del av fabriken kallades ”skånska verkstaden”.

Ett stort aber var att arbetarna kom över sprit så lätt. Den kostade 15 öre kannan och fanns att köpa i varje gathörn. När gesällerna nu hade kommit till Stockholm så skulle de naturligtvis också njuta av det. Robert Theodor hade därför ett väldigt schå att få dem till arbete. Men det gick visst bra eftersom han var barsk och häftig. Till verkmästare hade han också en kraftkarl Knutson som också kunde låta käppen dansa. Men även han söp ihjäl sig till sist. Besvärligast var det vid helgerna. Då kunde det hända att alla hans 80 arbetare låg hemma i flera dagar och sov ruset av sig och han måste Robert Theodor själv hålla igång elden under ångmaskinspannan.

Ett annat aber var att gesällerna inte stannade kvar på fabriken utan lämnade halvgjort arbete. Det klarade Robert Theodor och Farbror Johan Gustaf genom att hålla inne en del av avlöningen hela den avtalade tiden. För om gesällerna hade pengar att fordra så gav de inte sig iväg även om solen lyste och vandringslusten vaknade. Snart nog kom så mycket beställningar att fabrikslokalerna måste utökas. Robert Theodor byggde då till en huslänga västerut så att det blev dubbelt så stort utrymme.

Det blev en svår prövning 1876 för Robert Theodor när farbror Johan Gustaf dog efter kort sjukdom. Grunden till företaget hade emellertid blivit så säkert lagd med hans hjälp att fabriken så att säga gick framåt av bara farten. Robert Theodor fick nu emellertid inte någon tid över att konstruera fler maskiner eftersom han måste sköta hela företaget ensam.

Under 1880-talet började man mer och mer att fabricera hushållskärl av annat material än trä. Men detta påverkade inte driften vid tunnbinderifabriken utan det var en annan orsak till att tunnbinderiet vid Krukmakargatan tog slut. Socialismen började sitt härtåg och man agiterade flera år bland arbetarna på fabriken. Men det gav inte något resultat eftersom arbetarna kände sig nöjda och trygga med läget som det var. De hade bra betalt och fick alltid ut vartenda öre. Då tog Branting  till storsläggan 1890. Han sökte upp Robert Theodor på hans kontor och förelade honom en dokument som han ville tvinga honom att skriva under. I detta stod att Robert Theodor skulle förbinda sig att behålla sin arbetarstam och betala dem fullt även om konjunkturerna blev dåliga. Några krav på löneförändringar var det dock inte fråga om för Robert Theodor betalade sitt folk nästan bättre än vad socialisterna ansåg skäligt.

Robert Theodor kände att Brantings utspel gick hans ära för när och brusade upp. I sitt häftiga lynne ville han köra ut Branting. Men denne slog näven i bordet och sade: ”Ni skall svältas ut”. Då svarade Robert Theodor med att också slå näven i bordet och sa: ”Hellre stänger jag fabriken än jag skriver under något som jag inte kan hålla. Jag bygger upp hus på tomterna, så avlöna edra arbetare så de kan betala hyran”.

Några dagar därefter stod att läsa i Socialdemokraten att R.T. Looströms tunnbinderifabrik vid Krukmakargatan var förklarad i blockad. Arbetarna försvann och bara några gamla gubbar som varit med från början infann sig. Till straff för detta motades dessa arbetare överallt i staden, även när de sökte det enklaste arbete. För att de inte skulle svälta ihjäl lät Robert Theodor dem stå gratis i den tomma fabriken och göra arbeten åt sig själva så länge de levde.

Detta egensinniga uppträdande mot socialisterna tog så hårt på Robert Theodors hälsa att han fick svåra nervanfall. Märkligt är emellertid att det blev till lycka för honom. Just vid denna tid slutade man att göra kärl av trä och på 1890-talet övergick man helt till plåt som man lärt sig behandla på olika sätt genom galvanisering, emaljering osv. Robert Theodor hade nog blivit ruinerad om han fortsatt driften i fabriken. Han hade redan tidigare börjat bygga bostadshus på sin stora tomt och gick nu helt in för husbyggnad. Men fabriken rörde han inte trots att den skulle kunna ge plats för fem gårdshus, utan den fick stå tom (står där ännu 1956, men är nu uthyrd till sju verkstäder). [Nu riven. Ingick liksom nedanstående hus i kv. Mullvaden (husockupationen på 70-talet)].

Robert Theodor hade 1884 byggt Krukmakargatan 12 där han 1 tr upp inrett en 8-rumsvåning åt sig och familjen. År 1887 byggde han Krukmakargatan 10 för arbetarna och omkring 1890 byggde han Krukmakargatan 2 och Timmermansgatan 18, vilket senare hus han sålde strax efteråt. År 1896 fyllde han ut luckan mellan husen genom att uppföra tre hus på en gång, nämligen Krukmakargatan 4, 6 och 8.

I arv efter sin mor hade Robert Theodor och Axel Henrik fått en tomt på ofri grund Berggruvan större nr 24, 25 och 26, Prestgatan 31 och 33. Denna lyckades Robert Theodor få staden att byta mot ett område i kvarteret Piskan med fri grund. Sedan de båda bröderna delat detta område jämnt mellan sig fick Robert Theodor tomtmark till gårdshusen Wollmaryxkullsgatan 37 och 39 som han byggde 1904. I arv efter sina föräldrar fick Robert Theodor också Brännkyrkagatan 56 och 58. På Högbo inte långt från Hasseludden på Värmdö byggde han 1878 en sommarvilla åt familjen och inte långt därefter även en sommarvilla åt sina föräldrar och sin bror Axel Henrik. Marken var dock bara köpt på 50 år så tiden för den gick ut två år efter Robert Theodors död.

Eftersom badvattnet i Stockholms ström blev svårt förorenat av kloakledningar flyttade Robert Theodor från Högbo. Han köpte ett berg vid Neglingebron i Saltsjöbaden 1891. Det blev emellertid krångel med tomtgränsen eftersom Robert Theodor inte genast tagit lagfart. Ärendet gick till process som Robert Theodor vann. Orsaken till att han inte tagit lagfart var att han inte hade för avsikt att inteckna egendomen. Han ansåg nämligen att det skulle gå hans ära för när att bo i ett intecknat sommarnöje. Med bistånd av arkitekt Lindgren uppförde han en säregen villa på berget med ett otal rum. Det blev ett slags funkis före funkistiden som av Saltsjöbadsborna kom att gå under namnet ”Fotogenkannan”. Han själv kallade stället ”Saltsjöberget”.

Även i Lohärad socken i Uppland köpte Robert Theodor ett sex tunnland stort skogsområde vid sjön Erken. Han skaffade det bara för att det roade honom att äga något i släktens hemsocken. Han fick ingen avkastning av området och jag tror inte att han ens besökte det.

Med alla sina tio hus och egendomar tycker man att Robert Theodor med lugn skulle kunna se ålderdomen nalkas. Så blev det dock inte. Han var ständigt orolig för sina pengar fastän husen gav honom 40 - 50 tusen kronor i vinst på hyrorna. Om han hade ägnat större intresse att underhålla och reparera husen skulle de haft högre värde när han dog 1926. Att sedan få dem i gott tidsenligt skick kostade en miljon eller mer.

Robert Theodor var av medellängd och kraftigt byggd. Han hade en gymnastiserad kropp och var hela sitt liv mycket spänstig och rörlig. När han som 70-åring i oktober tog kallbad i Saltsjöbaden sade man att han dök på huvudet ”som en säl”. Hans ansikte var ganska vackert, men det vanpryddes av nedhängande mustascher (”valrossmustascher”) som var ett besynnerligt mode från hans ungdom. Klädseln för övrigt avvek inte från den nu moderna. Han bar kort kavaj och därunder denna väst som var så ringad att hela det vita stärkbröstet var synligt. Kring halsen hade han mycket lång vit krage med stora nedvikta snibbar. Kragknappen doldes av en liten svart sidenrosett som han knöt själv. Under benkläderna bar han alltid höga svarta kalvskinnsstövlar som var breda i tårna som Karl XII:s ridstövlar. När han gick ut i staden hade han alltid väl putsad hög silkeshatt.

Robert Theodor var mycket musikalisk och i likhet med många av gamla tidens Looströmar hade han sångröst. Med en kraftig, om än oskolad baryton, gick han omkring i våningen på Krukmakargatan och sjöng operaarior så att det ekade mellan väggarna. Hans största nöje var att gå på operan och dit gick han allt som oftast. Men han skulle sitta längst ut på 2:a raden ”så att ej någon kunde blåsa honom i nacken. Vissa operor som ”la Traviata” hade han sett bortåt hundra gånger och han njöt av musiken och sången så intensivt att han kallsvettades.

Robert Theodor var definitivt inte någon sällskapsmänniska. Hans intresse för släkten bestod bara i att han hade livligt umgänge med sina syskon. Övriga släktingar intresserade honom inte och han kände knappast igen dem. En gång på 1860-talet bildade han Teknologföreningen (då kallad T.I.) med sina gamla tekniskamrater som han var tillsammans med på denna förening, men för övrigt hade han inte något umgänge med dem. Han trivdes bäst med att vara för sig själv. Andra människor störde honom. Emellertid kunde han många gånger obetänksamt inleda tillfälliga förbindelser som gav upphov till besvärligheter för honom själv och andra. [Han fick flera utomäktenskapliga barn]

Efter sin morbror Pehr Johan Casper hade han ärvt en nervsjukdom som gjorde honom nedstämd och rubbade hans lugna sinne. I hemmet  visade han, att han var ättling till de ”gamla svearna” för han ingav mer skräck än vördnad.

Robert Theodor gifte sig 1872 med Carin Gabriella Horngren, dotter till sidenfabrikör Lars Gabriel Horngren och Carin Sjöberg. Carin Gabriella var en liten söt älskvärd kvinna med ett glatt kvittrande humör som hon aldrig förlorade fastän hon redan 1890 fick så svåra bensår att hon hade mycket svårt att gå. I det stora hemmet satt hon alltjämt som en glittrande solstråle som alltid gav värmande solsken. Hon representerar de människor som i sig innesluter möjligheten av ett lyckligt liv, ett liv som är lyckobringande för andra och lyckligt för henne själv genom den lycka hon sprider. Hon hade lätt att få vänner både stora och små och hon miste dem aldrig. Till minnenas värld gick hon bort 1915.

Robert Theodor och Carin Looström fick nio barn av vilka tre dog redan som små. Halvar  [Hjalmar?] och Verner dog 1884 i difteri när de var 6 och 7 år gamla. Valborg dog 1891 i lunginflammation 2 år gammal. De övriga sex barnen var följande:

Axel Henrik Looström   1851-1928

Carl Roberts och Saras son Axel Henrik var född 1851. Han tog studenten och fortsatte sedan studierna med juridik vid universitetet i Uppsala. Under sin vistelse i lärdomsstaden var han i matlag med några studentkamrater som sedan blev betydande män, nämligen professorerna Schück och Davidsson, överregementsläkare Nettelblad, doktor Nordlund och häradshövding Montelius. Efter examen gick han i ”verken”, statens tjänst. Han satt ting och blev vice häradshövding, tjänstgjorde i Riksbanken etc. Genom sin stora stilistiska förmåga blev han senare protokollsekreterare i Högsta Domstolen. Han blev också Riddare av Vasaorden.

Axel var en mycket vacker och ståtlig man och hans utseende förhöjdes av välvårdat skägg och mustascher - av den typ som konung Oscar II bar på äldre dagar. Axel gick dessutom alltid klädd i lång svart helknäppt långrock (bonjour) och svart eller vit bred stor halsduksrosett till den vita uppstående stärkkragen. Han var i hög grad den borne juristen. Till skillnad från sin bror Robert hade Axel ett mycket milt sinnelag. Han var hjärtegod make och far och såg väl om sitt hus.

Axel gifte sig 1884 med Hilma Kugelberg född 1864 och dotter till Direktör Henrik Kugelberg - känd för sin stora kunskap om mossor och lavar - och Mina Steinmetz. Axel och Hilma bodde hela sitt liv på söder 1 tr upp i hörnhuset på fadersgården Högbergsgatan 26. När sonen Birger växte upp utökade Axel våningens utrymme med en stor sal så att charmanta baler kunde gå av stapeln. Efter föräldrarnas död fick Axel ärva Högbergsgatan 26 med alla dess byggnader. Axel och Hilma visade alltid stor gästfrihet. Allt som oftast samlades släkt och vänner hemma hos dem och eftersom Axel var gammal studentsångare blev gästerna inte bara undfägnade med bordets alla njutningar utan alltid även med festlig underhållning med musik och sång av duetter, kvartetter m.m.

När Axel i början av 1890-talet skaffade sig sommarstället Loobo i Saltsjöbaden samlade han också släkt och vänner kring sig på somrarna. Gamla och unga var välkomna om söndagarna. De anlände på förmiddagen och promenerade omkring på det stora vackra landstället som Axel utvidgat genom att köpa in den höga bergsryggen norrut. Man har förutom en vidsträckt utsikt över köpingen även en storartad överblick över hela Baggensfjärden. Under samspråk gick så hela dagen tills en väldigt god middag serverades. I den glada obundna stämning som alltid rådde skildes man inte åt förrän solen dalade. Axel och Hilma höll i sanning uppe den gästfria tradition som enligt de gamle en gång fanns hos Anna Maria på Rosenlund.

I sin ungdom hade Axel ådragit sig en lungsjukdom genom att sova på bara marken vid kräftfiske. Den botade han emellertid genom att under en del somrar vandra omkring i Jämtlandsfjällen. Han berättade att han blev väl omskött av sin hustru Hilma som, när dog 1927, inte hade lämnat honom en enda dag under deras äktenskap. Axel levde tills han blev 77 år 1928.

Carl Robert och Saras yngste son Hjalmar var född 1857. Han gick igenom Katarina läroverk och ägnade sig sedan åt det merkantila. Han lär ha varit en mycket förhoppningsfull yngling som alla väntade skulle gå långt. Men därav blev inte mycket. Hans liv ändades av en olyckshändelse. En dag kom han glad i hågen hem till föräldrarnas sommarnöje och i stället för att gå genom grinden hoppade han över den käckt vinkande åt sin mor, men snubblade och föll så olyckligt att han bröt halsen. Läkare tillkallades och han fick den bästa vård, men inget hjälpte. Efter några dagar avled han. Han lämnade ett ljust minne hos alla, den lugne godmodige mannen. Föräldrarna blev inte så lite överraskade när de vid hans död fann, att han samlat ihop ett inte så ringa sparkapital åt sig.

Claes Fredrik Looström   1813-1862

Den andre sonen till Carl Fredrik och Maria Charlotta var Claes Fredrik. Han var född 1814 och dog redan vid 48 års ålder 1862. Claes Fredrik var tjänsteman och blev så småningom ålderman i Stockholms stora Järn- och Metallvåg som var en mycket betydande inrättning på denna tid när staten tog utförseltull på allt järn som fraktades ut från Sverige. Vågen var belägen inom ett område på södra landet strax väster om Slussen och expeditionen fanns i det stora gula huset som nyligen revs för att ge plats åt uppfartsvägarna till Södermalm.

Claes Fredrik gifte sig med Lovisa Juliana Theresia Wall, dotter till järnkramhandlare J.P. Wall och hans maka född ...... Bröllopet stod i en förnämlig lokal, Petersenska huset vid Munkbron den 14 december 1844. Fru Juliana (Lina) Looström var en mycket älskvärd dam och var mycket avhållen av släkten. De fick fyra söner Claes Julius, Ludvig, Isidor och Ernst.

Den äldste sonen, Claes Julius gifte sig med Jenny Lindgren, dotter till den mycket förmögne Bryggaren R. Lindgren. Claes Julius bildade tillsammans med Grönwall firman J. Looström & Co som drev en stor bokhandel i bazaren på Norrbro och dessutom var förläggare av många böcker av 1800-talets berömda författare, bl.a. Strindberg. Snart nog lämnade Grönwall firman och Claes Julius var ensam ägare. Eftersom han blev offer för den tidens terminsspel avslutade han verksamheten vid tid­en för bazarbyggnadens rivning vid sekelskiftet (se sidan om "Norrbrobasaren").

Claes Julius hade ett mycket frappant utseende och fru Jenny var en strålande skönhet, så det var ett verkligt vackert par dessa Looströmar. De förde ett mycket stort hus under sina glansdagar och bodde förnämligt vid Blasieholmshamnen. Eftersom Claes Julius hade en synnerligen vacker barytonröst var de mycket hyllade i Stockholmssocieteten. De hade fem barn: Signe gift Malmström, Claes Överstelöjtnant, John Civilingenjör vid statens järnvägar i Örebro samt tvillingarna Iris och Elsa. Iris var gift med domänintendenten Gösta Kuylenstierna och Elsa med bankir John Albertini.

Den andre sonen Ludvig född 1848 tog studenten och studerade vid Uppsala universitet där han disputerade i konsthistoria och blev filosofie doktor. Han ägnade sitt liv dels åt konstakademien, dels åt nationalmuseum. I konstakademien var han mycket lång tid sekreterare och hade i alla år en förnämlig bostadsvåning i dess vackra hus vid Stockholms ström. På nationalmuseum avancerade han till museets chef och när han uppnådde pensionsåldern ville inte museiledningen mista honom utan inrättade en ny tjänst och utnämnde honom till överintendent. Ludvig skrev flera konsthistoriska avhandlingar som ofta citeras är högt uppskattade.

Ludvig Looström blev kommendör av Nordstjernan 1 kl. och erhöll ett stort antal utländska höga ordnar. Ludvig var en mycket spirituell man som, trots att han var liten till växten och såg ganska obetydlig ut, hade en förunderlig förmåga att med sitt vinnande sätt och stora inneboende kraft inge stor respekt hos alla. Hans minne skall alltid vördas av släkten.

Ludvig var gift med Frida Boman, en förtjusande präktig dam som var dotter till Byggmästare Boman som under senare hälften av 1800-talet byggde många hus i Stockholm. Bland annat byggde han hus vid Sturegatan och lär på eget bevåg, när gaturegleringen vid Humlegården gick alltför långsamt, gett gatan detta namn ”Sturegatan” med en skylt och gatunummer på sitt hus. Boman var dessutom känd för sina stora samlingar av konstföremål, i synnerhet mynt och porslin. Ett helt hus vid Wallingatan var fyllt av dessa samlingar. Ludvig var som expert till stor hjälp för Boman. Enligt Disponent Robert Almström på Rörstrands porslinsfabrik var Ludvig Looström den enda i Sverige som riktigt förstod sig på porslin från alla tidsepoker.

Ludvig och Frida Looström hade fem barn. Äldst var Nils, civilingenjör, och gift med Axi Rosenlund. Äldsta dottern Greta var en älsklig präktig flicka som under flera år skötte kassorna på Nationalmuseum. Ett svårt hjärtfel störde emellertid hennes liv och hon dog ung. Andra dottern Ebba (vanligen kallad Loo) är änka efter Direktör Hans Osterman. Andre sonen Olof  är försäkringsdirektör och reservofficer. En tid var han stadsfullmäktig i Stockholm. Han är ogift.

[Sonen Nils skrev "Boken om Frida" till sin mor på hennes 70-årsdag den 22/9 1933]

Den tredje sonen Isidor blev vinhandlare och innehade i många år Aspenbergs vinhandel. Han var en glad och frodig garcon som spelade och komponerade dansmusik till allmän glädje i Södersociteten. Han gifte sig med Maria Neumüller. Hon var dotter till storbryggaren Neumüller som förutom bryggeriet skaffade sig stora marker i Nacka socken söder om Stockholm. Neumüller bodde förnämligt på Skarpnäcks gård och såg där mången gång Karl XV som gäst på jaktpartier. Ett litet minne lär också kungen ha gett familjen i en dotter som senare blev gift med Bryggaren Gustaf Piel.

Isidor och Maria Looström hade två barn, sönerna Sten och Kurt. Den stora Neumüllerska förmögenheten kom emellertid dem inte till lycka. Sten deltog visserligen en tid i sin fars affär och bildade också ett musikkapell som uppträdde på Skansen under namn ”Spiskrokarna”. Men sedan deras mor dött blev alkoholen allt för frestande för dem och de dog båda tämligen unga. Ett par tjänsteflickor tog hand om dem de sista levnadsåren och gifte sig med dem. De fick sedan njuta av det stora Neumüllerska arvet för några arvingar fick Sten och Kurt inte.

Claes och Juliana Looströms 4:e son Ernst var sjuklig. Han blev tjänsteman hos landsfiskalen i Västerhaninge. Han dog ogift.

Johan Gustaf Looström   1817-1876

Carl Fredriks och fru Charlottes 3:e son var Johan Gustaf. Han ägnade sig åt merkantila värv och öppnade en läderhandel i Räntmästarhuset vid Slussen. Konkurrensen blev emellertid med tiden allt svårare, varför han så småningom upphörde med verksamheten. På sin bror Carl Roberts uppmaning tog han då anställning hos sin brorson Robert Theodor Looström, som 1869 (efter examen på Teknologiska institutet, numera Tekniska Högskolan) förvärvat en mekanisk tunnbinderi­fabrik. Här blev Johan Gustaf en ovärderlig hjälp med att sköta kontorsgöromålen. Fabriken kom hastigt på fötter och vann en lysande framgång. Omsättningen ökade snart och gav under Johan Gustafs vård så goda kassor, att fabrikslokalerna kunde utökas till dubbla utrymmet. Robert Theodor, det otyglade brushuvudet, hade ett verkligt stöd i sitt företag av den lugne, godhjärtade Farbror Gustaf. Och det blev en hård prövning för honom när Johan Gustaf efter hastigt insjuknande dog 1876. Robert Theodor talade alltid om Farbror Gustaf med stor saknad. Genom att fortsätta dennes princip, att aldrig låta några fordringar stå ute, övervann Robert Theodor alla svårigheter och kunde ensam kämpa vidare med framgång.

Av porträtt som finns av Johan Gustaf på äldre dagar ser man att han hade det typiska Looströmska utseendet när det är som vackrast - stora blå ögon under höga nedböjda ögonbågar och en kraftig något böjd näsa. Johan Gustaf var gift två gånger. Först med Maria Charlotta Lindgren som dog redan vid 23 års ålder 1846. Johan Gustaf förblir ogift till 1860 då han gifter om sig med Carolina Amalia Bergqvist, en dotter till den trädgårdsmästaren och åldermannen Sven Bergqvist. I detta senare äktenskap föddes en dotter Ameli som på gamla dagar blev gift Åberg.

Genom Johan Gustafs äktenskap med Carolina Amalia blev Looströms allierade med den rika familj­en Bergqvist och härigenom någon tid delägare i deras stora egendomar i Katarina församling i Stockholm. Johan Gustaf sålde emellertid lotten för 29 000 kronor till sin svåger Björn som var trädgårdsmästare. Sedermera på 1900-talet skulle, om arvslagen fått gälla, den Bergqvistska förmögenheten ha gått över till den Looströmska släkten. Men så skedde inte eftersom Bergqvists dotterson doktor Björn testamenterade den till välgörande ändamål. Svårt åderförkalkad och nästan blind lär doktor Björn ha glömt att han hade en kusin Ameli Looström, när han ett par månader före sin död skrev ett utkast till ett testamente som sedan erhöll laga kraft.

Ameli Looström bodde under större delen av sitt liv i Södertälje hos en familj Åberg där hon skötte om hemmet. När Åberg, som blivit änkling, fick höra att Ameli inte fick ärva sin kusin gifte han sig med henne för att säkerställa hennes existens. Ameli måste då ha varit i 60-årsåldern och hon levde endast en kort tid som Fru Åberg.

Carl Fredrik och Charlottas 2:a dotter var Emilie Charlotta som blev gift med Bruksinspektören Per Wilhelm Peterson. Man vet inte mycket om dem. Det talades bara i släkten om att de ägt en egendom i närheten av Umeå och att denna blev utsatt för eldsvåda vilket gav dem mycket bekymmer. Maken levde till han blev 81 gammal år 1880 och dog på gården Backen i Brunflo. Emilie Charlotta flyttade då till Stockholm med sina två döttrar Emili och Lotten och fick en bostad i Carl Roberts hus Brännkyrkagatan 56-58 [Emilie Charlotta dog 1892, två veckor innan hon skulle fylla 77 år].

Dottern Emili studerade under denna tid vid Centralinstitutet och blev gymnastik­direktör. Därefter blev hon lärarinna i flickskolan i Umeå, där hon förde ett strängt kommando enligt vad gamla elever berättade. Så hos henne måtte den högdragna stolthet, som är så utmärkande för så många Looströmar, varit särskilt utpräglad. Man sade att vacker var inte Emili Peterson, men rak och ståtlig gick hon oförfärat sin väg fram. Hon var en tidstypisk lärarinna. Hon stannade kvar i Umeå sedan hon blivit pensionerad och levde där ända till fram på 1930-talet. Så hon måtte ha varit över 80 år när hon dog.

Lotten studerade till posttjänsteman i Stockholm och  flyttade senare till systern i Umeå. Inte heller hon var vacker men hon hade så rart sätt och lämnade ett vackert minne efter sig. Hon dog vid 53 års ålder 1902. Eftersom ingen av systrarna blev gifta slocknade denna utgrening av släkten med dem.

Carl Fredrik och Charlottas 3:e dotter var Sophie Wilhelmina som föddes 1820 och dog 1863 vid 43 års ålder. Hon blev gift med filosofie doktor Gustaf Höglund som efter några års tjänstgöring i Ecklesiastikdepartementet blev utnämnd till kommissarie i Rikets Ständers Riksgäldskontor. De bodde i Stockholm vid Maria kyrka i huset Mariagatan 18 där sedermera Lyckowska skolan hade sina lokaler. Mycket har jag inte lyckats få reda på om dem. Man hörde de gamla bara nämna deras namn med stor högaktning och att de livligt umgåtts med den Looströmska släkten och hade mycket gemensamt med dem. Doktorinnan Sophie var, som nämnts, en mycket vacker liten fru, älsklig och glad. Ett porträtt finns av henne men hon är på det något kommen till åren, så det gör henne nog inte full rättvisa.

Höglunds hade inga egna barn. I stället tog de sig en styvdotter Lavinia. Hon var jämnårig med Maria Looström gift Groll och de var synnerligen goda vänner under uppväxtåren. Lavinia lär ha varit mycket pigg och glad men gränslöst bortskämd som enda dotter. Lavinia blev först olyckligt gift med lantbrukaren Anders Henström. Han lär ha varit mycket robust och till och med hotat henne med gevär om hon inte lydde honom.

Efter skilsmässa från Henström blev Lavinia 1872 gift med Borgmästaren i Skanör och Falsterbo Carl Emil Edvard von Muhlenfels (f. 1833 d. 1908). Detta äktenskap passade henne bättre. Lavinia blev mycket omtyckt i de små städerna. Hon kunde stå sin make till hjälp i mångt och mycket. Hon ägnade sig särskilt åt sjukvården som var dåligt beställt med i området. Apotek fanns inte varför läkemedel fick hämtas från Malmö, vilket borgmästarinnan Lavinia ombesörjde, enligt apotekaren Terschs utsago, på ett verkligt berömvärt sätt.

I familjen Muhlenfels föddes tre barn,  sönerna Otto och Karl samt dottern Marianne. Otto blev postmästare i Malmö och gift med Ester Ericson. Karl blev först kapten vid Norra Skåningarna och har nu fastighetsbyrå i Ängelholm. Dottern Marianne var gift med apotekare Emil Wilhelm Thulin i Linköping men är änka sedan 1954.

Det stora intresse som doktor Gustaf Höglund visat den Looströmska släkten blev jag informerad om på ett säreget sätt. En man från skolöverstyrelsen ringde upp mig och berättade att doktor Höglund hade placerat en summa pengar i Skolöverstyrelsen av vilken 8 % ränta hade utbetalats till Lavinia under hela hennes levnad. Men i uppgörelsen var fastställt att vid Lavinias frånfälle skulle avkastningen tillfalla en del damer i den Looströmska släkten som livränta. Han räknade upp ett otal, som tydligen varit ogifta vid Höglunds död 1872. Emellertid fanns nu ingen av dem i livet. Lavinia hade överlevt dem alla när hon slutade sina dagar år 1940 vid 92 års ålder.

Yngst i raden av Carl Fredrik och Maria Charlottas barn var Frans Wilhelm född 1822. Han gick tidigt till sjöss och levde inte länge. Vid 20 års ålder avled han i Hälsingör 1842.

Den andre av Anna Marias söner, Johan Gustaf, föddes den 11/3 1791. Han ägnade sig åt sin fars yrke och avlade trädgårdsmästarexamen, vilket man kan se av examensprov som finns bevarat bland skråhandlingarna på Nordiska Muséet. Han stannade och förvaltade Rosenlund och utökade markerna genom att köpa det stora Gillbergska området. Att han lyckades hålla plantagerna i fint skick framgår av uttalanden som fru Reenstierna gör i Årstaboken. Hon lovprisar hans vackra marker och gläder sig mycket åt den skicklighet han visat när han hjälpt henne med hennes odlingar och de goda råd han gett henne i att försköna trädgårdsbackarna vid Årsta.

Som sin äldre bror Carl Fredrik måtte han haft ovanlig framåtanda, för redan som 20-åring (1811) skaffar han sig burskap som borgare i Stockholm. Och företagsamhet verkade inte fattas hos honom. Redan vid unga år skaffade han en sommarstuga vid Segeltorp som fru Reenstierna, Ryttmästare von Moltzer och Carl Fredrik var med om att inviga en härlig sommardag.

Man  förstår att Johan Gustaf var energisk och mycket flitig. Förutom arbetet med sina vidsträckta odlingar, som omfattade 65 tunnland, ägnade han även tid åt trädgårdsmästarämbetet där han var ålderman i många år. Under de glada ungdomsåren, när allt som skulle vara fint var franskt, kallade hans syskon honom för ”Jean”. Men som äldre blev han alla syskonbarnens ”farbror Janne” som älskades och ärades högt. Det finns porträtt av honom men bara från äldre dagar. Där ser man på honom att han är både gladlynt och godhjärtad.

 Johan Gustaf var 39 år gammal när han 1830 gifte sig med Clara Elgström född 1800. Clara förde med sig en dotter till boet. Men denna flicka har släkten inte något minne av - hon kanske dog tidigt. Den enda sonen i äktenskapet, Johan Petter Fredrik Loström född 1831, blev däremot väl känd. Han blev familjens olycka. De gamla talade mycket om honom och han framhölls som ett varnande exempel på vad slarv och enfald kan åstadkomma. Farbror Jannes hustru Clara Loström hade tydligen en mycket underordnad roll för hennes namn nämndes aldrig. Hon var kanske sjuklig eftersom det bara föddes en son i äktenskapet. Familjen lär i alla fall ha haft stort hushåll. I mantalsförteckningen år 1840 står nämligen att de hade fyra städslade tjänare, två pigor och två drängar när de bodde i Bergqvistska huset nr 6 vid Nya Trädgårdsgatan.

Sedan vet man inte något om familjen förrän på 1850-talet när olyckorna kom slag i slag. Låt oss göra ett uppehåll, för att förstå bakgrunden till dessa, och se oss omkring hur förhållandena för övrigt gestaltade sig i Sverige på den tiden.

I mitten av 1800-talet slår helt plötsligt skörden fel i hela riket, inte bara ett år utan flera år i rad. Det är frostkalla somrar utan regn och det lilla som växer förstörs av insekter som man då inte kunde skydda grödorna mot. Någon annan näring än jordbruk hade man just inte. Industrialismen låg ännu i sin linda och ångmaskinen hade ännu inte tagits i bruk. Svenska folket blir utfattigt och nöden är så stor att människor dör av svält. Mitt i allt elände börjar koleran härja i landet. I kyrkboken i Maria församling ser man sida upp och sida ner hur människor dött av denna farsot. Sverige hamnar i ett tillstånd som trotsar all beskrivning. Vi med våra nutida resurser har svårt att föreställa oss all nöd som rådde.

Johan Gustaf  - ”farbror Janne” - fyller 60 år i denna olyckans tid. Det var en ålder som endast ett fåtal människor uppnådde på den tiden. Han är inte längre ung och arbetsför och han är ovan vid motgångar. Som han sa till sin brorson Carl Robert drevs han till hopplöshet och förtvivlan när han såg förödelsen i de vidsträckta markerna. För honom som, under nära ett halvsekel, lagt ner hela sin levnads kraft på Rosenlunds jordbruk, måste det ha varit ohyggligt svårt att se hur skördarna misslyckades utan att kunna göra något.

Rosenlunds plantage  var tidigare en rik inkomstkälla - först under far Matthias och mor Anna Maria så att familjen Loström fick en respektabel ställning i samhället och sedan under änkan Anna Maria då den gav så goda vinster att hon hade råd att ge såväl barn som den långa raden barnbarn den allra bästa uppfostran. När så farbror Janne utökade området med den Gillbergska tomten blev avkastningen ännu större. Det var idel framgång och aldrig hade farbror Janne behövt vara särskilt sparsam för varje år växte ju rika skördar ur markerna. Inkomsterna blev alltid så goda att han kunde föra en lugn och angenäm tillvaro. Han var en burgen man som var högt uppskattad i samhället och hade råd att som ålderman i Trädgårdsmästarämbetet umgås med de förnäma borgarna. Utan bekymmer såg han ålderdomen nalkas.

Så med en gång kommer dessa olyckliga år och klipper av alltsammans. Allt farbror Janne ägt hade han lagt ned på sina plantager. Nu är goda råd dyra. Skulle han sälja mark? I dessa onda tider finns dock ingen som ville köpa annat än till underpris. Nej, han löser gåtan med att låna sig fram till dess tiderna åter skulle bli goda. Några tusen synes han behöva och av hustruns bouppteckning ser man att han bl.a. fått låna 1200 kr av snusfabrikör Ljunglöf. Det var väl att betrakta som en förskottsbetalning på kommande leveranser. Men han är en hederlig man och känner sig så gammal och så slut att han inte tror sig att kunna återbetala summorna under sin livstid. Han gör därför upp en plan för framtiden och den är väl genomtänkt och klok och skulle kunna ha säkerställt familjen om han fallit från i dessa olyckliga tider. Men det blir annorlunda. Helt andra oförutsedda olyckor tillstöter som gör att Martin får möjlighet att sticka fram sina klor.

Johan Gustaf överför Rosenlund till sonen Fredrik

Själv känner sig Farbror Janne nere och inte alls arbetsför. För att få lugn och ro vill han söka sig in på Borgerskapets gubbhus. Det låg bara några kvarter från Rosenlund och han skulle inte förlora kontakten med de sina. Men för att komma in på denna inrättning fick han inte äga något, ty allt han ägde skulle då tillfalla borgerskapet. Detta klarade han av genom att överföra Rosenlundsägorna på sonen Fredrik och eftersom dessa var på ofri grund, gick det förmodligen bara till så att sonen fick överta kontrakten med staden och ansvara för tomtörena. Skulderna tycks han enligt hustruns bouppteckning, med överenskommelse av fordringsägarna, fört över på hustrun. Efter alla dessa förehavanden söker han, med en behjärtansvärd inlaga, in på Borgerskapets gubbhus 1854. Där får han gratis allt vad han behöver och väntar nu att få leva sorgfritt i sällskap med de andra borgarna till döddagar.

När sonen Fredrik Loström blivit herre på Rosenlund gifter han sig 1854 med en enkel 18-årig flicka Josephina Wilhelmina Törnros och får med henne son, Carl Fredrik Wilhelm Loström, 1855. De bosätter sig på Rosenlunds ägor och bor i huset Nya Trädgårdsgatan 2. Allt verkar nu bli bra. Men ödet vill annorlunda.

Farbror Janne hade låtit sonen Fredrik, som inte visade någon vidare begåvning, gå med i arbetet på Rosenlund och under sin vård fått honom utbildad till trädgårdsmästare. Men till någon trädgårdsmästarexamen hade det inte lett. Han hade dock tillräckliga kunskaper för att sköta arbetet på Rosenlund, då han var väl insatt i hur ägorna hade skötts tidigare. Fredrik var emellertid bara några och 20 år och affärerna var, som nämnts ovan, besvärliga under dessa nödår. För att vara beredd på alla eventualiteter kom därför farbror Janne överens med sin son om att han skulle ställa honom under förmyndare, som då lämpligen skulle vara en man som förstod sig på bokföring. Med goda vänners hjälp valde han en, som han trodde, lämplig person, nämligen bokhållaren vid Manufakturverket och Stämpelverket C. O. Sandin. Men därvid bedrog sig farbror Janne, för det visade sig snart att Sandin var en bulvan till herrarna Martin. Ännu ett misstag gjordes. Farbror Janne glömde att signera förmyndarhandlingarna som då bara blev underskrivna av Fredrik. Den olyckliga följden blev den att det formellt var Fredrik som ensam begärt sig under förmyndarskap 1854.

Det hade egentligen inte behövt gå så galet med farbror Jannes Rosenlund om inte omständigheterna så snart gjort situationen omöjlig.

På hösten 1855 dör Farbror Jannes hustru Clara Loström i kolera och några veckor därefter dör Fredriks hustru Josephina i gastrisk nervös feber. Det skall göras bouppteckningar efter dem och Rosenlundsägorna ger dessa nödår inte någon vidare avkastning. Rosenlund är skuldsatt - visserligen inte till höga belopp men tillräckligt för att försvåra ställningen. Till boutredningsman i Fredriks bo var naturligtvis Sandin självskriven. Men tydligen hade Farbror Janne inte fullt förtroende för Sandin eftersom han efter sin hustru förordnar mässingsduksfabrikör H.J. Martin, en man som han tydligen hade bättre förtroende för. Farbror Janne föreställde sig att Martin av gammal vänskap till familjen skulle ställa allt till det bästa. Så skedde dock inte. När det är fråga om affärer så finns ett träffande gammalt talesätt: ”Nog kan du skydda dig från dina fiender, men Gud bevare dig för dina vänner”.

Man dröjde med att lämna in bouppteckningen till magistraten ända till 1858 då det gjordes av Sandin med honom själv som ensam boutredningsman. Båda bouppteckningarna visade nu varken skulder eller tillgångar, men hela Rosenlundsområdet är borta. Fredrik såsom varande omyndig hade ställts helt utanför dessa manipulationer. Men snart efter hustruns död 1855 hade tydligen Sandin och Martin sina planer på egendomarna klara. Sandin meddelade nämligen honom att det inte fanns något kvar för honom att få, inte ens till mat för dagen.

Visserligen var Fredrik visst slarvig, sägs det, men nog var det bra hårt för den unga pojken på 24 år, att från det att han trott sig vara så rik, med en gång bli så utfattig att han blev utsparkad och fick gå från gård och grund. Han fick ingen hjälp och ingen hjälp hade han att vänta. Bortskämd från hemmet och inte van att sköta sig själv stod han där avstängd genom förmyndarskapet från allt och alla. Nedstämd av sorgen efter hustru och mor ser han då ingen annan utväg för att skaffa sig uppehälle än att låta värva sig till gardist på konungens 2:a livgarde.

Johan Gustaf stämmer sonen Fredriks förmyndare

När Farbror Janne delgivits dessa bouppteckningar vänder han sig till magistrats­sekreteraren Lagmannen E.O. Rundeberg om råd. Denne upplyser honom om att han är den ende som kan skaffa någon rätsida på detta och uppmanar honom att stämma förmyndaren Sandin och påyrka redovisning för bouppteckningarna. Han kan dock inte begära redovisning av förmyndarskapet eftersom förmyndaren enligt gällande lag inte var skyldig att föra specificerade räkenskaper över myndlingens tillgångar och utgifter. Farbror Janne stämmer Sandin 1861. I sin inlaga till rätten framhåller han, ”att när Sandin tillträdde förmyndarskapet fanns en betydande förmögenhet, men i bouppteckningen angivs bara 10.000 Rmt [Riksmynt] som betalats ut”. För dessa begär han redovisning. Målet kom upp i Rådhusrätten den 30 april 1861 där det togs hand av rådman N. Martin, men uppsköts för redovisnings skull till 14 maj.

Sandin kom då in till rätten med en längre inlaga. Han skriver i denna att när han mottog förmyndarskapet fanns inga tillgångar alls hos myndlingen. Behållningen belöper sig enligt den följande redogörelsen till 372 Rf  88 öre. Av inkommande medel hade han mottagit 1000 Rmt för den lille sonens underhåll med förbindelse att försörja honom. Han tillägger ”att det vore möjligt att bägge sterbhusens tillgångar som äldre Loström föregiver utgjort 1000 Rf Rmt men även sterbhuset och begravningen efter unga Loströms hustru tog fabrikör Martin hand om samt skötte flera månader, och då något belopp utöver det av mig i räkningen upptagna av mig sannerligen aldrig bekommit för min myndlings räkning kan jag således för densamma varken redogöra eller ansvara”.

Att bouppteckningarna blivit så sent inlämnade som 1858, skriver Sandin, berodde på att fabrikör Martin hade en skuld till boen på 3000 kronor och att skulden, trots påminnelser, inte återbetalats tidigare. För övrigt skriver Sandin ”kan han ej finna orsak till att Johan Gustaf [Farbror Janne] fordrar redovisning av honom, dels har Fredrik själv enligt protokoll ställt sig under hans förmyndarskap och icke sin far, dels har Johan Gustaf skrivits in på Gubbhuset och således har han intet att hämta ur boet utan vore det inrättningens sak om där funnits något”. Målet uppsköts efter inlagorna upplästs till 4 juni. Av protokoll i Rådhusrätten av 4 juni skriver Farbror Janne:

Sedan anger han de klumpsummor som han erhållit av Sandin. Om utgifterna som påförts sterbhuset ”1856 vid årets början var en behållning av 3.041:29 som Sandin haft förräntad. Härav har Herr Sandin vid samtal med mig sagt sig hava större delen förräntad hos Destillator Christiernson innan denne gjorde konkurs och sedermera hos Bryggaren Jancke. Men likväl har han i sin redogörelse icke upptagit räntor till högre belopp än tillsammans 385 Rsd oaktat räntan för fem år eller till förr årets slutbelöper sig till 855 Rsd och således en skillnad i sterbhusens tillgodo uppkommer af ytterligare 470 Rsd”.

”Samma dag 27 april avgav myndlingen en förbindelse till Sandin av 1.000 kr för dennes fortfarande vård om hans barn. Denna lättsinniga förbindelse torde böra ogillas och Sandin åläggas avlemna beloppet till Förmyndare-Kammaren jämte öfrigt innestående 372 Rsd 88 öre tillika med ofvan anmärkta oguldna räntan 470 Rsd eller tillsammans 1.842:88 rmt”.

”För den händelse att Förmyndare-Kammaren godkänner så väl beräkningen av förmyndararfvodet till 82:50 för året och förut anmärkta höga arfvodet för sterbhusutredningen 591:50 tillhopa 1.086:50 har jag ingen vidare anmärkning att emot Herr Sandins redogörelse afgiva”

Stockholm 14 maj 1861

J.G. Loström

På detta svarar Sandin med en lång skrivelse som framlämnas av Kammarskrivaren A.C. Åberg. Han bemöter med denna klandret, dels det höga arvodet för sterbhusen, vilket han säger utgjorde 6 % av behållningen, dels räntebeloppet vilket han säger icke uppgått till 3.850 Rsd utan i stället 855 Rsd, som efter hans åsikt är det rätta. ”Angående detta belopp torde den upplysningen vara tillräcklig, att aldrig mer än 1.250 Rsd utgörande halvparten av  ? it. Martins skuld varit utsatt på ränta. Det övriga kapitalet har varit avsatt för kuranta utgifternas bestridande”.

”Käranden [farbror Janne] förklarar att han överlämnar saken till domstols prövning och då jämväl även svaranden ombudet överlämnar målet till prövning beslöt Rådstufvu-Rätten att meddela parterna dom efter rådslag. På Rådstufvurättens vägnar, N. Martin”.

Fredrik manipuleras av rådman Martin

Rättegången börjar nu bli känd av allmänheten. Genom borgarna på Gubbhuset, som naturligtvis var intresserade av processen, spreds ryktet om den ut i staden och man började tala man och man emellan om det egendomliga sätt på vilket Loströms stora egendomar hamnade i Martins händer. Det artar sig till skandal.

Situationen har blivit tillspetsad för Martin genom farbror Jannes skickliga schackdrag att vädja till utlåtande av Förmyndarkammaren. Och det går inte att bortse ifrån eftersom han begär dom i målet. Dessutom har farbror Janne meddelat att det förekommit skumma saker, som t.ex. att Sandin spekulerat med myndlingens pengar och lånat ut dem till konkursmässiga personer och även att Martin med 3000 kr betalat en skuld trots att bouppteckningen inte anger några fordringar vid dödsfallen. Dessa förhållanden kan inte Förmyndarkammaren lämna obeaktade.

Det ligger i Martins intresse att Förmyndarkammaren hålls utanför för om den börjar att granska affären kommer Martins manipulationer i dagen där han tillskansar sig Rosenlundsområdet för 3000 kr. En sådan räfst skulle också kunna leda till att fabrikör Martin kom i sådan ställning att hans frände rådman Martin inte skulle få sitta som domare i målet. Säkert skulle Rosenlundsområdet då gå dem ur händerna.

Att rädda situationen är högt spel. Det lyckas dock genom rådman Martins fula knep. Hans första steg är att få bort farbror Janne från målet. Det gick till så att Fredrik vid rådhusrätten den 4 juni uppmanas att skriva under en inlaga som gör honom fri från förmyndarskapet. Han lyder de höga herrarna och skriver sin namnteckning varefter det godkänns i ett domslut. I och med detta blev farbror Janne, som det står i domslutet ”icke vidare i egenskap av frände behörig i fråga om förmyndarskapsförvaltningen.”

Fredrik är nu en fri man, men alls inte vuxen att vara det. Han är deprimerad, dels av alla bekymmer under förmyndarskapet, dels av att sex år gå som fattig kuschad gardist som fick lyda trumman. Utstött och utskälld hade han också blivit av släkten för att han i sin eländiga tillvaro tagit sin tröst i glaset. Hade han varit en vettig människa skulle han naturligtvis övertagit sin fars roll som kärande i målet för då hade herrarna Martin kommit ur askan i elden. Men han förstår tydligen inte alls hur situationen är och ingen verkar heller ha upplyst honom om det.

Martin förstår situationen desto bättre. Det gäller för honom att slingra sig ur knipan och han skyr inga medel. Han sätter upp en skrivelse i vilken Fredrik godkänner såväl förmyndarförvaltningen som bouppteckningarna. Sedan tänker han lura Fredrik att skriva under den och då kan han som domare föra in den i målet och ge den laga kraft. Martin förstår att det skulle vara alltför vågat att försöka få Fredrik att utan vidare skriva under. Han griper därför till ett avskyvärt svek som överrumplar Fredrik - och det lyckas. Fredrik skriver under och därmed är målet avgjort. Fredrik är ruinerad och Rosenlundsägorna i Martins ägo. Man står undrande hur detta gick till att få Fredrik att skriva under en sådan handling. Han var ju i alla fall inte helt galen.

Förklaringen ger Fredrik själv till Carl Robert Looström när han besöker denne i hans bostad på Högbergsgatan 26 och klagar över sin belägenhet. Enligt Fredriks berättelse gick det till på följande sätt:  Rådman Martin hade i all vänlighet bjudit honom hem till sig och Fredrik anade inte något svek. När han kom till rådman Martins hem blev han rikligt trakterad med drycker. Martin hade kommit med sin skrivelse och Fredrik såg inte, I fyllan och villan, vad den innehöll. När så Martin även stack till honom en dusör, undertecknade han skrivelsen utan betänkande.

När Carl Robert hörde detta blev han förskräckt och frågade: ”Du skrev väl inte under?”  ”Jo”, svarade Fredrik . Carl Robert blev då både ledsen och arg, brusade upp och skällde ut Fredrik ordentligt för att han kastat bort hela Rosenlund som var allt för släkten. Fredrik fattade då humör och skrek: ”Vet du vad det kostar att skälla ut en kronans karl?” ”Jo”, sade Carl Robert och tog Fredrik i örat och ledde ut honom, ”det kostar ingenting”.

Så dramatisk var Fredrik Loströms sorti ut släkten. Ingen hörde av honom efter detta och ingen vet vart han tog vägen. Det gick bara rykte att han som enkel arbetare hade svårt att ta vara på sig själv. Fredriks son som upptogs av familjen Sandin har man heller inte hört något från.

Johan Gustaf (farbror Janne) var en gemytlig gammal man som allt som oftast besökte släkten och gärna sågs i deras krets. Trots alla bekymmer levde han sedan på Gubbhuset till han blev 77 år, 1868.

Domen föll den 11 oktober 1861 och lyder enligt protokollet:

”Sedan Bokhållaren C.O. Sandin numera till Rådstufvurätten inkommit till redogörelse såväl över förmyndarskapet för omyndigförklarade gardisten Johan Petter Fredrik Loström som över förvaltningen av käranden förre Trädgårdsmästaren J.G. Looströms hustru Clara Loström född Elgströms sterbhus och Sandin således fullgjort hvad derom blifvit honom i stämningen yrkadt, erfordras i denna del av målet icke något vidare yttrande.

Beträffande derefter de af käranden vid samma redogörelse framställda anmärkningar: ? och då Gardisten Loström sedan Rådstufvu Rätten genom beslut den 4 sistlidne juni upphäft det omyndighetstillstånd, hvaruti han varit försatt, numera är myndig samt käranden följaktligen icke vidare är i egenskap av frände behörig i fråga om förmyndareförvaltningen för Gardisten Loström, enligt påskrift å förmyndareräkningen, densamma godkänt, de af käranden i afseende af berörda förmyndareräkning gjorda anmärkningar till någon vidare åtgärd icke föranleda. Och enär käranden icke genom den i målet uttagna stämning banat sig väg till klander av svarandens redogörelse över förvaltningen av kärandens hustrus sterbhus anser Rådstufvu Rätten på grund av denna stämning icke tillkomma att derom i prövning ingå, utan må käranden efter befogenhet i sin talan i berörda hänseende serskildt i laga ordning utföra kunnande vid denna sakens utgång ersättning för rättegångskostnaden käranden icke tillerkännas.

Den 26 november  .?. Utgåva efter anslag Rådstufvu Rättens i protokollet den 11 sistlidna oktober intagna dom i Målet mellan förre Trädgårdsmästaren J.G. Loström å ena sidan och Bokhållaren vid Manufaktur- och Stämpelverket C.O. Sandin å andra sidan. År och dag som ovan.

                                                                                    På Rådstufvu Rättens vägnar

                                                                                                N. Martin

Denna Loströmska förmyndarhistoria gick emellertid inte obemärkt förbi. Det fick jag information om av disponent Almström på en middag 1910 på Rörstrand. Han berättade att man allmänt förundrades över utgången av processen. Den allmänna meningen var att rådman Martin var en skojare som på ohederligt sätt kommit över de stora Loströmska ägorna där uppe på Söder. Man förstod att det var någon lucka i förmyndarlagen som gjort att Förmyndarkammaren ställts utanför processen. Man förstod att lagen måste ses över och resultatet blev att lagen ändrades av riksdagen. Förmyndare blev nu ålagd att föra böcker över myndlings affärer vilket inte krävdes tidigare. Dessutom skulle förmyndaren varje år lämna detaljerade uppgifter till Förmyndarkammaren över myndlingens affärsställning, ”Ja”, sade disponent Almström , ”det ha vi Loströms att tacka för att det blev genomfört”.

Hur mycket Martin tog för sig av Rosenlundsområdet går inte att reda ut för han använde sig av bulvaner. I Adresskalendern för 1856 står bara att f.d. registrator R.J. Martin är ägare till Rosenlundsgatan 4, 6 och 8, men andra tomter visar upp andra namn. Ett visste dock de gamla i släkten säkert, nämligen att rådman Martin sålt tomter från Rosenlund för 400 000 kronor några år efter processen. Några upplysningar om herrarna Martin ger deras bouppteckningar. Registrator Martin gifte 1856 om sig och satte sju barn till världen. Rådman Martin som enligt uppslagsböckerna innehade många förtroendeposter efterlämnar fyra barn, äldste sonen jurist, andre sonen står under förmyndare, en dotter vars make står under förmyndare, och tredje sonen inskriven på Vadstena hospital.

Även tomten i Rosenlund mellan Tanto- och Trädgårdsgatorna, som Anna Maria 1815 sålde till Carl Fredrik gick ur släkten i mitten av 1800-talet. Som ovan nämnts sålde Carl Fredriks änka den till sin måg bokhandlare Lundequist när hon flyttade från Rosenlund. Genom arv kom den sedan till dottern Mimmi Lundequists händer men där stannade den inte länge. I hennes äktenskap med stationsingenjören Arvid Theodor Henström 1861, som slutade med skilsmässa och konkurs 1866, såldes den, om inte förr, liksom allt övrigt av hennes rika arv.

Ja så är Loströms stolta tid på Rosenlund slut. Den tålde inte, som vanligt är, att komma till den tredje generationen.

Anna Maria skulle leva länge och se många av de sina på bår. Dottern Elisabeth var inte den första. Pehr Mathias hennes tredje son, vid denna tid kassör vid stadens auktionsverk hade 1823 förlorat sin inte fullt 30 år gamla hustru Sara Margareta född Torsk. Hon efterlämnade två små barn, sonen Johan Casper och dottern Sara, respektive sex och fem år gamla. Om familjen Torsk vet man bara att fru Reenstierna skriver i Årstaboken att hon, doktor Wetzel och änkefru Torsk med dotter företagit en promenadtur i vagn så de måste varit respektabla människor.

Enligt bouppteckningen förefaller dessa Loströms hem ha varit enkelt inrett och hade lånade möbler från Rosenlund. I bouppteckningen omnämns bara att det stora rummet var möblerat i ”pärlfärg” - en möbel omfattande tolv stolar och utdragssoffa. Där nämns också ett mahognybord med två skivor, ett tebord av alrot, en pendyl med förgyllt fodral samt en spegel med förgylld ram. Lite svag för vackra kläder torde fru Sara ha varit. Hon hade många klänningar, en halskedja av guld, fyra fingerringar och ett i guld infattat porträtt av maken Pehr Mathias. Detta miniatyrporträtt finns bevarat i släkten hos ingenjör Ivar Looström [Fanns 1995 hos Åke L. i Göteborg]. Av fast egendom upptar bouppteckningen en tolftedel av egendomen i kvarteret Tanto samt en egendom i kvarteret Berggruvan.

Pehr Mathias verkar också ha varit en energisk man då han samtidigt kunnat vara kassör i auktionskammaren och tjänsteman i järnvägen. Han lever emellertid inte längre än till 1839 då han hade nått en ålder av 45 år. Kanske också han ärvt något av sin fars sjukdom för de sista åren av sitt liv finner man att han lämnat de båda platserna och blivit kontorsskrivare i Byggnadskontoret. Till utseendet var Pehr Mathias, om man får tro det ovan nämnda porträttet, alls inte lik Looströmarna. Det är konstnärligt utfört, men omöjligt är inte att fru Reenstierna har rätt, när hon säger att hon inte vill bli målad av .........., fast han tar endast 10 kronor för en miniatyr, ty han gör alla så fula på sina porträtt.

Med kirurgen doktor Gustaf Casper Wetzel var Pehr Mathias så god vän att Wetzel vid sin död som ungkarl vid 47 års ålder 1824 förordnat honom som utredare av hans bo. Wetzel testamenterar allt han äger till Matthias två barn som han är gudfar till. Wetzel hade bara avlägsna släktingar i Finland. Barnen bli härigenom ägare till Berggruvan större nr 24, 25 och 26, Prestgatan 31 och 33. Enligt testamentet skall barnen vid frånfället ärva varandra och härigenom kommer senare hela området i Sara Loströms hand.

Sedan Pehr Mathias blivit änkling inackorderade han dottern Sara i fru Modins pension, belägen i hörnet av Götgatan och Högbergsgatan. Där fick hon en förnämlig uppfostran tillsammans med Södermalms borgares flickor. Redan vid 15 års ålder hade hon inhämtat de kunskaper som undervisningen kunde ge. Då hon var mycket omtyckt och god vän med fru Modins dotter stannade hon kvar i pensionen som lärarinna. Man skämtade i släkten med att hon vid 15 års ålder blev kallad för tant. Troligt är att hon undervisade i konstsömnad då det bland hennes kvarlåtenskap fanns en tidstypisk broderisamling, (Jag har lämnat den till min systerdotter Ann-Katrin Heijl, som är skicklig i denna konst). Sara stannade i pensionen tills hon 1847 blev gift med kusinen Carl Robert som då var änkling med tre barn. Hon höll ihop med sina pensionskamrater hela livet och klok som hon var hjälpte hon dem i råd och dåd. Ofta bjöd hon hem dem till sig på Högbergsgatan på glada kafferep. Sara var genom inslag från familjen Torsk mörk och måste ha varit mycket söt. Mathilda Wäsström brukade berätta att det vid mitten av 1800-talet fanns tre små söta fruar i släkten nämligen Sara Loström, Sophie Höglund född Looström och Lina Looström född Wall. ”När man såg dem tillsammans i sina ljusa klänningar och blomsterklädda bahytter var de det täckaste man kunde se - som porslinsdockor”.

Sonen Pehr Johan Casper Loström född 1816 studerade och blev t.f. Cancellist i förvaltningen av Sjö Ärenden, Hof-Rätts vice notarie. Han var en glad garcon som älskade att omge sig med all den komfort som stod att uppbringa på den tiden. Han hade också stora planer i livet för man ser av bouppteckningen att han jobbade och gjorde affärer. Han ägde mycket mark i Maria församling. En olyckshändelse ändade emellertid Pehrs liv strax innan han fyllde 30 år. Därför blev det inte så stor behållning efter honom när hans spekulationer så tvärt klipptes av. Olyckshändelsen ägde rum när Pehr seglade en majdag 1846 på Stora Björkfjärden i Mälaren. Båten gick omkull och han fick ta sig simmande iland. Pehr var dock nervklen och ansträngningen var för hård för honom. När han nådde stranden fick han ett så svårt nervanfall att han avled.

Anna Christina Looström 1799-

Anna Marias yngsta dotter Anna Christina lär ha varit en älskvärd och av alla mycket avhållen dam. Hon blev gift med kamreraren i Riksbanken Anders Wilhelm Wäsström som var son till kamreraren vid de Geerska brukskontoret Pehr Wäsström, medlem av Vetenskapsakademien. Man sa att släkten Wäsström härstammade från Wasaätten. Det tydde denna husfar också på. Han var rödhårig och hade ett olidligt humör. Eftermälet i Looströmska släkten om honom är: ”Nog var han ful men det var intet mot hur elak han var”. Han fullständigt förtryckte familjen. Så gick det också olyckligt för barnen trots att de var mycket begåvade.

En son och en dotter uppnådde inte mer än 23 års ålder. En son Wilhelm hamnade på Danvikens hospital och frågan är om han var så tokig för han kunde sköta bokföring där och göra anstalten stor tjänst. De övriga tre systrarna blev inte gifta utan förde en blygsam tillvaro som kamrersdöttrar. Emma hade dålig syn och hade svårt att sysselsätta sig. Mina var vindögd, men opererades så illa för detta att ögonen kom att se åt samma håll. Hon hade emellertid gott intellekt och lär ofta ha varit anlitad vid mindre bouppteckningar. Den 3:e systern Mathilda var musikalisk. Hon fick av kusinen Carl Robert ett piano och vid 28 års ålder gick hon igenom Musikaliska Akademien och vann där det förnämliga priset Jetongen. Som uppmuntran för mitt pianospel fick jag i hennes testamente ärva Jetongen efter henne och även Akademilyran.

Den lilla fina damen Mathilda Wäsström var en mycket uppskattad lärarinna i pianospel. Hon undervisade de flesta ungdomarna i släkten, men också en hel del andra söderbor. Hon kunde ha ända upp till 30 - 40 elever. Även jag och mina syskon fick av henne god underbyggnad i vårt pianospel. Hon kunde älskvärt lära utan att trötta ut otåliga ungar. Det var alltid med lätta steg man sprang uppför backen i Blecktornsgränd och spelade upp för ”Wässa”. Hon bodde där tillsammans med sina systrar överst i huset med vindskuporna. Flinkt snodde man uppför de branta trapporna och märkvärdigt är att man inte gjorde sig illa där, för trappan var minimalt belyst av en liten rovoljelampas sotande veke.

På dörren hängde en tofs på ett långt snöre. Man drog i den och då klingade muntert en liten ringklocka som satt och svängde på en metallfjäder. Strax gick dörren upp och man blev kärvänligt mottagen av de gamla fröknarna. Så öppnades dörren till musikrummet och genast var det att börja spela på den gamla taffeln. Var det mörkt ställdes ett par gamla ljusstakar fram på ömse sidor om noterna. Ljusen var av stearin men Wässa var alltid rädd för ”tjuvar”, så hon snoppade dem oupphörligt med en ljussax.

Det var inte något slarv i den undervisningen minsann. Wässa förde noggrann betygsbok och särskilda betyg för övningar, skalor och musikstycken. Kunde man inte vidare bra skrev hon betygssiffran för godkänd, som var 4, så liten att man knappt kunde se den. Men kunde man bra så kunde man få en karamell eller ett spetsglas körsbärsvin. Inget har väl smakat så gott som detta.

Som gammal fin dam av förnäm familj hade Mathilda Wäsström en abonnerad plats på högra läktaren i Maria kyrka alldeles intill min mors plats, och varje söndag såg man den lilla finklädda damen där vid högmässan. Mathilda Wäsström levde en bit in på 1900-talet och hon måtte varit över 80 år när hon dog. I bostaden vid Blecktornsgränd hade hon då bott i mer än 60 år.

Eftersom ingen av syskonen Wäsström var gift och efterlämnat några arvingar och Mathilda var den sista som gick bort slutar med henne denna utgrening av den Looströmska släkten. Som kuriosa kan jag tillägga att jag har bevarat ett par sydda tavlor efter ”flickorna Wäsström”. De är fint broderade i korsstygn 1835 och är föreställer landskap över vilka hänger blomsterkransar som omsluter de Wäsströmska initialerna krönta av väldiga gyllene kronor som tydligen anspelade på att familjen skulle ha härstammat från Gustaf Wasa. Den ena tavlan är enligt tidens stil insatt i mahognyram med svarta hörn och bakom glas som bemålats på frånsidan.

Johan Gustaf Looströms svärfar var åldermannen i Trädgårdsmästarämbetet Sven Bergqvist gift med Johanna Christina Holmgren. De hade fem döttrar och ingen son. I likhet med Looströms hade trädgårdsmästare Bergqvist i början av 1800-talet köpt stora tomtområden på Södermalm. Men de var belägna i Katarina församling. De sträckte sig från Götgatan vid Medborgarplatsen över området där nu Södra Station är belägen. Bergqvist var en nitisk man och hade högt anseende som borgare i Stockholm. Hans rikedomar skulle emellertid inte alltid komma honom till glädje. Så t.ex. åsamkade en dotter honom stora bekymmer.

Strax efter det hans hustru dog 1844 blev en av flickorna, Maria Charlotta, uppvaktad av Löjtnanten vid Kungl Fältjägareregementet Fredrik Daniel Freidenfelt som önskade ingå äktenskap med henne. Flickan var 22 år gammal och förälskad i mannen. Men när hennes far fann att löjtnanten var utfattig och dessutom hade andra kärleksförbindelser, nekade han till äktenskapet. Detta hade tydligen gått rätt så bryskt till enligt ett protokoll där Bergqvist skriver: ”Sedan jag på förenämnda sätt flerfaldiga gånger sökt bliva h. Löjtnantens visiter kvitt, nödgades jag slutligen då annat ej hjälpte begagna mer oförtydliga kraftyttringar för Lötjnantens förvisning ur mitt hus, men Gud nås även denna åtgärd har föga gagnat ----- att Löjtnanten i visst avseende lärer var bättre lättad än själva Archilles, ty då denna var sårbar åtminstone på ett ställe på foten, lärer däremot hr Löjtnanten Freidenfelt icke kunna såras varken uti eller med foten”.

Löjtnant Freidenfelt stämde Bergqvist och påstod att han ” i juni månad 1845 fått bestämt samtycke av Bergqvist till trolovning och äktenskap med Maria Charlotta, men sedermera hade Berqvist av anledning, som Freidenfelt ej visste, återkallat sina ord, ehuru dess dotter å sin sida icke förändrat sina tänkesätt eller sin fasta önskan till vår äktenskapliga förening, såsom jag tror djupt inverkar på hennes sinnesfrid”.

Det blev rättegång i Kämnersrätten och protokollen till denna är tryckta ock samlade i ett särskilt häfte som jag hittat ett exemplar av på min farfars bokvind. Bergqvist skaffar sig advokat och denne söker upp diverse vittnen. Det var tjänare som kom med diverse prat. Och kärleksbrev som uppsnokades och lästes upp inför rätta. Bland annat framhölls att Freidenfelt var trolovad med en flicka i Blekinge. Men vid närmare undersökning visade det sig att denna trolovning ägt rum när flickan var 14 år och att hon numera var gift. Freidenfelt å sin sida svarar med att få sina förmän att intyga att han har oklanderlig vandel och att han förutom officerstjänsten är page hos Kung karl XIV Johan. Efter ett otal sammanträden inför rätta under ett helt år kom Kämnersrättens dom som förkunnade att Freidenfelt vann målet. Bergqvist gick då till Rådhusrätten men denna fastställde Kämnersrättens dom 1847 och Berqvist förlorade även där. Hur det sedan gick med det värda paret kan man inte få veta annat än att Löjtnant Freidenfelt tillträdde tjänstgöring i Värmland.

Systern Johanna Fredrika är av mer intresse för den Looströmska släkten. Hon blev gift med C. G. Björn. Han var visst en enkel man. Det påstods att han varit trädgårdsdräng. Men det var en duktig man som var så framåt att han fick kommunala sysslor och kom in i kyrkorådet. Trots det såg Looströms ned på honom och något umgänge med den familjen gillades inte. Man vet nu därför inte så mycket om familjen Björn. Men ett vet man och det är att när åldermannen Bergqvist dog och systrarna Christina Wilhelmina, som var ogift och Carolina Charlotta, gift med Johan Gustaf Looström, fick stora markområden i arv efter sin far passade C. O. Björn på att köpa egendomarna av dem för 29 tusen kronor. Tillsammans med de tomter som hans hustru ärvde blev det ett mycket stort område, som Björn härskade över. Och genom att han skötte sina plantager väl så gav de god avkastning och även sålde tomter när dessa stigit högt i värde så blev han en mycket rik man.

Vid försäljningen av sina arvslotter hade de båda svägerskorna emellertid förbehållit sig rätten att få husrum i fädernegården. Det var gula 1700-talshuset vid Götgatan intill Medborgarplatsen, nu beläget inom den avgränsade del som kallas ”Björns trädgård”. Fru Carolina flyttar också när hon blir änka efter Gustaf  Looström, som dog 1876, till sin syster Mina som alltjämt bott i det gula huset och inrett ett hem åt sig i den nedre våningen. Systrarna umgicks mycket med Looströmska släkten och så ovanligt var det inte att man fann Looströmar, såväl gamla som unga, på besök hos dessa systrar som alla tyckte så mycket om. Systrarna var mycket olika. Fru Carolina Looström var liten och mycket timid under det att Mina Bergqvist var lång och hjärtligt frispråkig. För att skilja henne från de många Minorna i släkten gick hon skämtsamt under namnet ”Långmina” . Fru Carolina Looström levde fram till sekelskiftet men Långmina levde en bra bit in på 1900-talet och måste varit nära 100 år när hon dog. Det hade alltid varit ruter i Långmina och det visade sig särskilt när hon som 90-åring bröt lårbenshalsen. Hon fick den att växa ihop så att hon kunde promenera frimodigt omkring. Långmina hade hela sitt liv bott i gula huset i Björns trädgård och dessutom i samma rum - det som en gång hade varit barnkammare.

När jag erinrar mig de gamla tanterna kan jag inte låta bli att skriva något om äldre damers klädsel i slutet på 1800-talet. Redan vid 40 års ålder ansågs fruar och fröknar så gamla att de inte anständigtvis kunde bära ljusa kläder. Man såg dem alltid mörkklädda, ja jag tror till och med på bröllop. Det enda ljusa de kunde ha var ett vitt krås på klänningens krage eller någon vit eller violett spets och bandrossett fram på klänningslivet. Kroppens konturer sökte man dölja. Med snörliv drog man ihop midjan och sköt upp magen så att bröstet med hjälp av underkläder stod ut som en rak ”balkong”. Och de hade så mycket kjolar på sig att de verkade som riktiga rotundor. En gång minns jag att vi ungdomar frågade Långmina om det var sant att tanter hade så mycket underkläder på sig. ”Jo”, svarade den frispråkiga damen, ”Man vill väl ej se tanig ut” och så visade hon upp att hon hade ett halvannat dussin underkjolar på sig över den undre som hon kallade ”stubb”. Att de allmänt hade så mycket kläder på sig kan man förstå av följande händelse som verkar nästan otrolig.

Efter en supé hos Looströms vid Högbergsgatan 26 fann man att en av de stora kakelugnsluckorna i salen var borta. Orsaken till detta var att den i ett obevakat ögonblick fastnat i kjolarna på den korpulenta gamla fru Groll (mor till statsrådet) utan att hon märkt det. Med luckan hängande i kjolarna hade hon sedan vandrat från festen, först hela Högbergs­gatan och sedan  ned Götgatan till slussen. När hon gick på spårvagnen och satte sig ramlade luckan ur den vida sidenkjolen. Mycket förvånad lär hon då undrat varifrån den kommit.

De äldre damerna såg man aldrig med krusigt hår om det inte av naturen var lockigt. Över pannan var det alltid slätkammat, ofta med bena, och på hjässan låg det flätat och hopringlat och delvis täckt av hårprydnad av svart spets med sidenband. Vid högtidliga tillfällen var frisyren möjligen prydd med någon violett färgklick. Dessa fina damer bar aldrig hatt med brätte utan alltid nackhatt som låg som en hjälm och täckte hela chevelyren {?}. De bands under hakan med en stor rosett av sammet eller sidenband. Till färgen var dessa hattar nästan alltid svarta. Bara på sommaren såg man en och annan färg och då alltid mycket diskret. De svarta hattarna var mycket lågt garnerade med svarta sidenrosetter och spetsar av svarta blänkande stenkolspärlor. Var hatten färgad kunde den var dekorerad med blommor och esprit, men dock alltid så att det inte såg kokott ut. Utomhus kunde de inte visa sig utan ytterplagg och bar de päls hade de alltid pälsskinnet inåt. Under varma sommardagar hade de långa svarta kragar som hängde över dräkten och över armar och händer. Dessa långa kragar var behängda med allehanda broderier av stenkolspärlor och långa svarta sidenband som fladdrade för vinden.

En doft av lavendel eller någon liknande parfym spred sig alltid runt dessa gamla fina damer. Kjolarna var så långa att de helt och hållet skylde fötterna och måste alltid hållas upp med handen. På fötterna hade de svarta snörkängor som gick högt över ullstrumporna på benen. Det var inte för värmens skull. Nej, man var så innerligt rädd för att visa benen. Det ren skandal om anklarna skymtade fram under kjolfållen. Var det dåligt väder och man måste skydda sig för smutsen på gatorna - då ganska svåra genom all spillning efter hästarna som drog fordonen - hade de gamla tanterna ofta en högst egendomlig hissanordning för kjolen. Med långa smala band försedda med klämmor, som hakades fast ett stycke ned på kjolen lyfte man mot ett midjeband upp kjolkanten så den inte doppade i smörjan när man gick. Men gunås dock inte högre än att tå och klackar blev synliga. Mer var man blyg för att visa. Rent uppseende väckte till exempel att den 70-åriga Natalia von Platen djärvdes lyfta, av koketteri, sin kjol vid promenad så hennes omtalade ytterst små fötter framträdde. Det talades allmänt om detta som en skandal och det ansågs löjeväckande.

Men även männen var löjligt pryda. Min farbror sade mig en gång när jag snobbade med kulörta strumpor till lågskor: ”Är du ej generad att visa anklarna så där”. Själv stack han fram foten och visade att han bar höga stövlar, som skylde både anklar och mer.

Familjen Björn hade bara en son, medicinaren Fredrik Björn. Någon färdig läkarexamen tog han inte, men han tjänstgjorde en hel del på Karolinska institutet, där han var mycket omtyckt av studenterna och hjälpte dem i deras studier. Fredrik Björn var ogift och en skygg enstöring, som alls inte umgicks med släkten. Sin enda kusin Ameli, som bodde i Södertälje, träffade han nästan aldrig. Och när han skrev sitt testamentsutkast glömde han alldeles bort henne. Mycket nära var det emellertid att hon fått ärva hela hans förmögenhet för på den tiden fick kusiner ärva varandra. Fredrik Björn var högst obenägen att skriva testamente. Han lär ha sagt att ”den som skriver testamente dör strax”.

Emellertid började Fredrik Björn att på gamla dagar helt plötsligt få krångel med sina ögon, varför hans trogna tjänarinna Mida uppmanade honom att med tanke på henne själv åtminstone göra en stomme till testamente. En majdag gjorde han ett utkast och uppställde en hel del fonder till institutioner, föreningar och sällskap, dock inte till Karolinska institutet. Bland annat en fond som skulle ge utdelning åt Mida och andra trotjänarinnor. En av min farmors pensionerade trotjänarinnor fick ur denna fond ett årligt underhåll. Det var svårt var för honom att i all hast beräkna hur mycket han ägde då det mesta låg i de tomter han ärvt i Katarina församling och dessa steg oavbrutet i värde genom stadens expansion. Han slutade därför sin tablå att resten om det blev någon skulle gå till en fond åt baletten på Operan. Och det blev en stor summa för bouppteckningen gick på fyra miljoner.