Tillämpning

Se metodgrupp M3 i avsnitt 1.5.

Metoden kan användas mot utsläpp av ämnen som upplöses helt eller delvis i vattnet (klasserna GD, ED, FED, FD, DE, D, SD – dvs alla med D. Det kan också bli aktuellt att mäta spridningen av sjunkande ämnen i bottenvattenskiktet (klass S).

Beskrivning

Mätning av kemikaliers spridning i vattenmassan utförs ofta genom att analysera vattenprover som hämtas upp till ytan från positioner i vattenmassan som misstänks innehålla den löskomna kemikalien

(jfr Kapitel 3, avsnitt 3.4).

Vattenprover kan tas med speciella vattenprovhämtare som finns i många olika utföranden (Figur 33a - 33c). De sänks ner till avsett djup och fylls genom att ventiler öppnas genom manuell fjärrmanövrering från ytan.

Analysen kan utföras på många olika sätt. Val av mätprincip och utrustning sker beroende på typ av utsläpp i vattenområdet. Principen kan grunda sig på bl.a. pH, ljusabsorption, konduktivitet (elektrisk ledningsförmåga), turbiditet (grumlighet) eller fluorescens.

Ibland kan analysen ske med en portabel analysutrustning. En sådan utrustning användes i Olycka nr 27 och resultaten användes som beslutsunderlag av räddningstjänsten. Det finns även mobila laboratorier som kan placeras nära olycksplatsen (Ref. 56).

Picture source: Hydro-Bios

Figur 33a

Figur 33b

Figur 33c

Det är även möjligt att bogsera en sensor som hålls på rätt nivå med hjälp av skärplan (depressor, se Figur 33d).

Figur 33d

Nackdelar

Det kan vara mycket tidskrävande att manuellt ta så många vattenprover vid en utsläppsplats att en klar bild erhålls över utsläppets geografiska utbredning.

Ibland måste proverna föras till stationära laboratorier vilket ytterligare fördröjer arbetet.